Sorg

Dom senaste dagarna har inte varit roliga - vi har drabbats av sorg och helt plötsligt tar livet en ny vändning. Man lär sig att inte ta livet för givet, saker och ting kan gå väldigt snabbt. Det var ju inte såhär det skulle vara och bli? Tyvärr så är livet fullt av överraskningar, både roliga och tråkiga. Jag känner inte att jag vill gå in på vad som har hänt, det behåller vi för oss själv men samtidigt känns det skönt och viktigt att få skriva av sig. Man får försöka glädjas åt dom stunderna man har haft tillsammans i livet, i dessa svåra stunder. Ett liv tar slut, men en relation består livet ut. Minnena försvinner aldrig och det är dessa man lever på och det är dessa som gör att man inte blir tokig och faktiskt klarar att överleva sorgen själv.

Det är 7 år sedan min morfar gick bort, jag minns än i dag hur jag trodde att jag skulle bli tokig - att jag skulle tappa fotfästet. Hur skulle livet kunnat gå vidare? Hur skulle jag någonsin kunna skratta och vara glad igen? Det är än i dag svårt att acceptera och man förstår fortfarande inte att det har hänt. För mig är min morfar på semester och kommer hem när som helst. Jag har hittills inte blivit tokig men jag har varit ledsen, i dom svåraste stunderna så kommer minnena och då blir han levande igen.

Sorgarbetet är något som tar tid, det måste man acceptera - man måste få vara ledsen och må skit. Men man ska också komma ihåg att skratta, glädjas och vara glad över annat i livet, under den svåra tiden - man ska även tänka tillbaka, skratta och gråta åt sådant som varit och som finns kvar i ens minne. Det hjälper till att bearbeta sorgen, att acceptera.

Man är stark för varandra, det är alltid någon i gruppen av sörjande som tar på sig den starka rollen och det är nödvändigt men man får inte glömma bort att själv vara svag, gråta, sörja och vara ledsen. Det är lustigt hur man i en sådan situation kan bli så stark, när man känner inombords hur svag man egentligen är.

Jag önskar att jag var lite mer svag, att jag tänkte lite mer på mig själv och att jag tillät mig sörja, gråta och vara i sorgen längre - det är inget farligt, det är en fas i livet och man ska inte ha bråttom därifrån trots att det är bland det värsta man kan gå igenom. Jag vet att många av mina problem, så som depression, ångest och panikångest kommer i från att jag inte bearbetade sorgen efter min morfar på rätt sätt. Jag var ung och ville helst glömma - det var lätt att vara med vänner och för stunden glömma bort. Man skulle vara stark för anhöriga och man ville inte visa för mycket känslor utåt. Man blundade och svalde. Vad jag önskar att jag tog mig tid att bearbeta sorgen.


Hur som helst, ta vara på varandra och njut av livet tillsammans.