Fredag den 30 Mars.

Idag har vi varit iväg och handlat "staket" till uteplatsen så att hundarna kan springa ut och in som dom vill lite. Kan vara skönt att slippa låsa inne dom sen när man sitter ute och grillar eller liknande. Vi åkte sedan iväg på jakt efter nya kläder till mig, som passar, för det kan vara rätt bra att ha. Givetvis så hittade jag ingenting, så jag får gå i kläder som inte passar ett tag till, det blir nog jättebra! Undrar verkligen vem som designar mammakläder, måste vara en groteskt gammal människa som inte har sinnes för mode. Det verkar som att man måste se ut som en kärring för att man är gravid, alla plagg är så oerhört intetsägande eller så är dom skitfula. Jag tänker på en riktigt gammal dagisfröken när jag ser kläderna och det vill jag inte att folk ska tänka om mig. Någon som har tips på var man kan handla snygga mammakläder, både internet och i butik är välkommet!

Åkte iväg och handlade mat för kvällen, det blir en klassisk hemmakväll med en massa godis, men första ska vi äta inbakad fläskfilé fylld med svampröra - fantastiskt gott! Äntligen kan man äta med aptit igen, ett tag lyste både hungern och aptiten med sin frånvaro.

Kollade även på lite färger inne på Bauhaus till rummet, hittade en väldigt fin grön färg och det kommer bli någonting i den stilen.

Från ingenstans så hittade Nezta en tennisboll i vårt hem, vårt hem som inte består av tennisbollar om vi säger så. Vi blev lagom chockade när hon kom fruktansvärt stolt med den i munnen och skulle visa upp den. Nu släpper hon den inte en sekund, helst ska den med ut när vi ska gå en runda också. Lexton är så klart avundsjuk och tar tillfället i akt varje gång Nezta råkar tappa bollen, då blir det cirkus! Nu är dom båda helst slut, jag tror jag ska köpa fler tennisbollar!! ;-)

Nä, nu ska jag fortsätta med maten så att min hungriga man blir tillfredställd!

Första magbilden!

Det är många som efterfrågar bild på min mage, varför kan jag inte förstå för den är inte speciellt smickrande. Det syns tydligt att jag delar min kropp med någon annan. Först hade jag inte tänkt lägga ut bilder på min mage men efter att ha funderat lite så bestämde jag mig för att göra det. Det kan ju faktiskt vara rätt roligt att gå tillbaka själv sen också och jämföra. Bilden jag bjuder på nu är från vecka 20 - dock går jag in i vecka 21 om 2 dagar - så det är på gränsen, men det är väl inte så noga! Jag lägger upp bilder lite då och då, så det blir ingen bestämd dag.

Bebisrum

Nu står vårt ena rum i princip tomt och det kliar i mina fingrar. Jag vill bara börja fixa i ordning så det blir ett bebisrum. Vi funderar på vilken färg vi ska ha i rummet och om vi ska måla hela rummet eller bara en fondvägg. Det lutar åt någon ljusgrön färg och att bara ha en fondvägg. Jag hade tänkt sätta upp stora fina Nalle Puh väggdekorer på den väggen också och sedan ska det bli ett Nalle Puh-tema i rummet. Jag hade själv mycket Nalle Puh när jag var liten och kanske är det därför jag vill ha det nu också. Det finns så mycket fint med Nalle Puh. Vi får väl se vad det blir!

Idag är Micke ledig och förhoppningsvis ska vi hitta på något, får panik av att bara sitta inne.

Har sånt sug på att hitta på saker hela tiden, jag vill åka härifrån och göra saker, jag vill bo på hotell och äta hotellfrukost, jag vill måla och inreda bebisrummet, jag vill shoppa nya kläder och jag vill shoppa bebiskläder, jag vill till Ullared, jag vill åka till skogen och gå, jag vill åka till Kämpinge och gå en runda, jag vill plantera blommor, jag vill inreda uteplatsen och grilla flintastek och mycket annat! Man skulle kunna tro att jag är miljonär eller är kraftigt understimulerad eller så vill jag bara att tiden ska gå jävligt snabbt!! Jag är nöjd bara Juni kommer snart.

I´m pregnant and I know it!

Hur blir det med hundarna?

Ja, det är nog många som undrar hur vi ska lösa det med våra hundar. Ni behöver inte oroa er! Jag oroar mig inte det minsta. Jag är medveten om att det blir tufft, men våra hundar var här först och det finns inte i vår värld att någon utav dom skulle omplaceras. Jag har själv arbetat mot detta. Mina hundar är mina bebisar och det finns inte på världskartan att någon utav dom skulle få ett nytt hem för att vi får ett barn, man får kämpa och inte ge upp och vara bekväm. Detta är något som jag och Micke har kommit överens om från första början.

Kajutan i Limhamn!

Igår, tisdag, var vi på kajutan i Limhamn och käkade middag. Det var superfint väder, jag var fruktansvärt sugen på flintastek men Micke vägrade - han ville äta pizza, det var ju jag lagom sugen på. Vi kom till sist fram till att vi skulle testa det nya Kajutan i Limhamn och vilken vinst! Det var som sagt varmt, vi satt ute med Öresund och småbåtshamnen framför oss. Vi startade upp med vitlöksbröd, mellanlandade med en dragörplanka och en fläskfilé oscár och avslutade med mjukglass. Shit vad mysigt och herregud så gott! Jag rekommenderar alla att åka dit och testa uteserveringen. Tyvärr har jag inga bilder därifrån men jag ville ändå dela med mig utav detta. Den lilla gossen i magen verkade också uppskatta det, framförallt vitlöksbrödet och vitlöksmarinerade oliver - då sparkade han aktivt. Det är med andra ord en vitlöksälskare kanske?

Hur började allt?

Dagen med stort D var här, jag skulle testa med graviditetstest. Lika nervös som vanligt, men ändå full av hopp. Tyvärr hade jag fått erfara ett par gånger hur stor besvikelsen faktiskt kunde bli. Man hade gått så många dagar innan det var dags att testa sig, man kände efter och kollade om magen hade växt - man tyckte man mådde illa, att brösten ömmade och man googlade på precis allting som man kände. Nåja, nu var det i alla fall dags igen och trots att man blivit nerskjuten så många gånger förr av negativa test så var som sagt hoppet på topp även denna gången.

Jag tog ett test, vågade inte titta, när tiden hade gått så kollade jag på testet - det var negativt. Jaha, då började tankarna, kanske hade jag testat för tidigt. Hoppet dog inte ut. Jag kastade testet i papperskorgen för att någon timme senare ta upp det och kolla igen, varför? Jag vet faktiskt inte. Kanske undermedvetet? Jag kollade på det och jämförde det i alla ljus som jag kunde hitta, kanske var där ett svagt svagt svagt plus? Nja, Micke kunde inte se det i alla fall. Jag vägrade ge upp. Dagen efter tog jag ytterliggare ett test, samma sak denna gången - fast jag kastade aldrig testet i papperskorgen utan lät det ligga kvar på toaletten. Jag kunde bara inte släppa att jag faktiskt kunde se ett extra streck, alltså skulle det innebära att jag var gravid. Jag tror jag tog 10 test i samma anda, jag kunde bara inte inse och ge upp. Jag vägrade tro att det skulle vara negativt ännu en gång. Jag jämförde dom, fotograferade dom, la dom olika ljus, höll dom mot lampor osv. Ja, minst sagt smått galen. Men så en dag, då var det inget snack längre - där fanns verkligen ett extra streck. Shit! Jag köpte ett dyrare test som var mer pålitligt, eftersom jag inte vågade tro på vad jag såg, kanske var det fel på testet? Även det dyra testet visade plus, tror ni jag nöjde mig där? Nä, jag fortsatte att fotografera och sitta och jämföra. Jag vågade bara inte tro på det.

Nu började det smälta in, det hade verkligen gått vägen denna gången och nu började oron för missfall. Varje gång jag var på toaletten så förberedde jag mig på att det skulle ha gått åt helvete. Det var en pissig tid, en tid av oro men ändå sjuk glädje.

Jag bestämde mig för att vi skulle åka till en privat ultraljudklinik för att ta ett ultraljud och se så att där verkligen var något och att där fanns ett hjärta som slog. Bokade tid och gick och väntade på att dagarna skulle gå snabbt. Detta var i vecka 6+7 (dagar) om jag inte minns fel, alltså i vecka 7. Jag minns hur jag började små blöda dagen innan det var dags för ultraljudet, fy fan! All glädje, förväntan och lycka bara rann av mig - nu var jag säker på att det var missfall. Jag insåg att ultraljudskliniken skulle skicka faktura till mig oavsett - man skulle avboka 24 timmar innan annars fick man bekosta sitt besök ändå. Vad skulle jag göra? 1000:- rakt åt helvete. Jag sov knappt den natten, jag låg bara och var nervös över mitt besök på ultraljudskliniken - tänk vad jobbigt när hon berättar för mig att där inte finns något foster och speciellt ingen hjärtaktivitet. Vad gjorde jag? Jo, jag bestämde mig för att åka dit ändå och berätta för henne att jag hade små blödningar och ville kolla hur det såg ut.

Hon förstod mig, undersökte mig med ultraljudet och direkt kunde jag se min lilla älsklings hjärta picka på i 110. Shit vad sjukt, jag hade väl fått missfall, eller? Nä, allting såg bra ut och barnmorskan kunde inte se var blödningen kom i från. Nu var det bara ett embryo som såg ut som en larv, möjligtvis en sjöhäst - alltså ingen människoliknande varelse.

Barnmorskan ville dock ha dit mig igen om 3 veckor igen för att hon ville hålla koll på mig, då hon såg något på andra äggstocken som hon inte förstod vad det var. Hon sa ingenting utan var väldigt hemlighetsfull. Jag började fråga hur en tvillinggraviditet såg ut, om det kanske kunde vara det. Det kunde ju vara det men det fanns ingen hjärtaktivitet där, tyckte barnmorskan. Jag drog då till med betydligt värre saker och fråga henne om det var tumör/cancer? Hon klappade på mig och sa att jag inte skulle vara orolig. Jaha, men det var ju jävligt betryggande och härligt. Jag skulle nu gå i 3 veckor och inte veta om det var tvillingar eller kanske ett tumör. Dock gick jag ändå hem med ett lugn i magen, jag hade ju sett att bebisens hjärta slog och att den faktiskt fanns där på riktigt. Micke höll på att få en hjärtinfarkt och jag tar nog inte i om jag säger att han bad till gud att det inte skulle vara tvillingar, givetvis hade vi säkert blivit fantastiskt glada men just precis då kändes det inte så aktuellt och kul. Och ännu mindre om det var cancer eller ett tumör av någon sort. Var det kanske det som blödde? Herregud. Jag var så jävla nervös och inne i min egen värld att jag glömde bort Mickes födelsedag. Han fick påminna mig på morgonen, eller vid lunch rättare sagt, att han faktiskt fyllde år. Om ångesten var stor innan så var den nog ännu större nu. Hur kunde jag glömma hans dag? Världens sämsta flickvän och sambo, here I am.

Nåja, barnmorskan ringde dagen efter och talade om för mig att en läkare hade kollat på mina ultraljudsbilder och det var förmodligen bara mina tarmar, jag kunde vara helt lugn men jag var ändå välkommen på ett gratis ultraljud på den tidigare bestämda datumet.

Det var i vecka 8+6 (vecka 9 och vi åkte tillsammans in på ultraljudskliniken, fick se vår bebis som nu faktiskt såg ut som en riktig bebis - dock med ett stort huvud och liten kropp. Liten utomjording, skulle jag vilja kalla den nu. Oerhörd lycka - vår bebis fanns kvar och hjärtat slog. Den hade nu förvandlats från en sjöhäst till en utomjording, kul, utvecklingen gick framåt.

Veckorna gick, jag mådde skit och då menar jag verkligen skit - jag var ungefär lika mycket utomjording som min bebis såg ut som en. Jag låg i sängen i veckor och bara bölade. Tack stackars Micke som stod ut med mig, utan dig hade jag aldrig klarat det. Vi var nu inne i vecka 14 och det var dags att bestämma sig för om vi skulle göra ett KUB-test eller ej, det var ett stort beslut att ta då vi fick bekosta det själv på privatklinik. Mödravården erbjuder inte kvinnor under 34 år det. Vi tog ett beslut, sista dagen som det var möjligt att göra testet så åkte vi dit och gjorde det. Man tar ett blodprov och mäter nackspalten via ultraljud på bebisen, på så vis så kan man räkna ut och se hur stor risken är att vår bebis har kromosomfel. Ultraljudet var fantastiskt, det var i vecka 13+6(dagar) nu var det en riktig bebis, som vinkade, rörde sig, tog sig i huvudet, sparkade och hade sig. Det visade sig att det var en chans på 1 av 22600 att vår bebis skulle födas med kromosomfel, skönt.

Vi är nu inne i vecka 20, 19+3. På söndag är vi inne i vecka 21. Halva tiden har gått. Vi var på vårt första ultraljud på KK i måndags - som vi har längtat efter att få reda på om det är en pojke eller flicka där inne. Vi kom in på KK och träffade vår barnmorska - hon visade oss in i rummet som var mörkt med några svaga spottar i taket - en stor LCD-skärm där vi skulle se bebisen snart. Jag drog ner tröjan och hon började köra med maskinen - herregud! Det var en stor, riktig, levande bebis där inne nu som hade stora söta fötter och händer och fingrar som rörde sig. Världens sötaste. Hon gick igenom hjärnan, hjärtat, ryggraden och njurarna - hon kollade blodflödet och mycket annat, allt såg så fint ut och där var minsann inga konstigheter. Nu började hon avsluta ultraljudet och jag fick lite panik och frågade om hon hade möjlighet att se om det var en pojke eller flicka. Hon svarade att vi kunde kika efter om den ville visa upp sig för oss, ibland vill dom nämnligen inte det. Det tog 1 minut sedan sa hon "Ja nu ser det ut som att den vill visa upp sig, det ser ut att vara en pojke!". Jag hade hoppats på en tjej och Micke på en pojke - men jag kan inte beskriva lyckan över att få veta att det var en än så länge frisk och levande pojke där inne - jag hade svårt för att hålla tillbaka tårarna. Han var så fin. Micke var superglad och jag var glad för Mickes skull som så gärna hade önskat sig en pojke. Jag kan även tillägga att vi båda såg direkt att det var en pojke, innan barnmorskan hann säga det - det syntes om vi säger så, där låg en söt liten säck, haha! Min magkänsla genom graviditeten har varit tjej, fram till 2-3 veckor innan ultraljudet, då växlade jag om och ångrade mig och var helt övertygad om att det var en pojke. Jag sa "Ja men det visste jag ju" när barnmorskan sa att det var en pojke och Micke fick ur sig ett fånigt men otroligt nöjt fnitter.

Första ultraljudet,



Andra ultraljudet,



Tredje ultraljudet,







senaste ultraljudet,

Start av bloggen!

Jag kommer att skriva om allt mellan himmel och jord. Det kommer att bli en sorts dagbok, där jag kan skriva av mig om tankar och annat som dyker upp och om hur våra dagar ser ut fram till vår prins nedkomst. Det är främst för vår egen skull, för att vi ska kunna gå tillbaka längre fram i tiden och läsa om hur det faktiskt var och vad vi gjorde för något. Givetvis är bloggen även öppen för nära och kära, och kanske inte så nära och kära så att ni ska kunna följa med oss på vårt livs resa!

Jag ser fram emot att dela med mig och jag startar här och nu!