Wincents dop!

Vi valde att döpa Wincent den 10/11-12. Jag tyckte att det datumet var så himla fräckt och lätt att komma ihåg. Vi bestämde oss först för att döpa honom i Bunkeflo kyrka men ändrade oss snabbt till Limhamns.

Någon dag innan dopet så träffade vi prästen och det gick bra. Vi hade turen att få döpa Wincent själv och inte tillsammans med någon annan familj. Vi bjöd in rätt många gäster och det kändes skönt att vara 100% säker på alla skulla få plats i kyrkan, nu fick dom dessutom sitta långt fram och se bra - det är ju alltid uppskattat.

Prästen ville att någon utav mig och Micke skulle läsa en bön på dopet, men vi kände oss inte speciellt sugna på det så vi bad i sista sekund om att prästen skulle läsa den istället, tack och lov så gick det bra.

Wincents dop började klockan 15.00 och det var mycket förberedelser innan. Jag var uppe tidigt på morgonen för att fixa med allting. Jag och mamma åkte till lokalen där vi skulle vara efter dopet, där var en hel del att ordna med innan dopet. Tack och lov så hjälpte mormor också till, hon är en riktig krigare - 77 år och hur pigg och glad som helst.

Till slut så blev vi klara i lokalen, mat och dricka var på plats och det var äntligen dags att åka hem och göra sig själv och Wincent i ordning. Klockan gick riktigt snabbt och helt plötsligt stod vi inne i kyrkan tillsammans med Tina och Angelica som är Wincents faddrar. Tack för att ni kunde tänka er att ta på er detta uppdrag, vi är evigt tacksamma.

Dopet gick bra och tack och lov så kunde alla våra inbjudna gäster närvara och det är vi så glada för!

Wincents dopdag blev riktigt lyckad, han fick så himla fina presenter, tack! =)

4 månader

Wincent blir 4 månader om 7 dagar, det är inte klokt! Var tar tiden vägen? Min lilla fågelunge som var så liten har vuxit och blivit en riktig liten människa, han har sin egen personlighet och han är helt fantastisk. Han har gått upp hur mycket som helst i vikt, han har vuxit mycket på längden, han har fått mycket mer hår och hans ögon har ändrat färg till riktigt klarblå, som sin mammas ögon.

Han skrattar, busar, snackar, sprattlar och skriker av glädje mest hela tiden. Peppar, peppar, så är han väldigt sällan ledsen och besvärlig, han är för det mesta en riktig drömbebis. Han är helt underbar att ha och göra med. Han är lätt att ha med sig överallt, han är snäll på natten och sover långt in på morgonen för det mesta.

Jag älskar livet med Wincent, jag har många gånger under dom senaste månaderna frågat mig själv vad jag levde för innan Wincent föddes och gång efter gång så kommer jag inte fram till ett dugg. Livet är Wincent, Wincent är livet. Han är nummer 1 och jag själv kommer alltid som nummer 2. All min tid ägnar jag åt Wincent, med glädje, jag vill inget hellre. Om jag mot förmodan kommer iväg och är helt själv, till exempel i ett varuhus med någon vän - då kollar jag bara efter saker till Wincent.

Den första tiden i Wincents liv och i vårt nya liv så förstod jag inte riktigt den här kärleken som alla beskriver, eller den här fantastiska känslan som så omedelbart ska komma över en när man fått ett barn. Jag tänkte många gånger "vad har jag gjort med mitt liv?". Det låter fruktansvärt, men jag hade förväntat mig så mycket mer och jag vet att Micke ofta sa "tänk så mysigt vi ska ha i höst med vår lilla bebis, sitta och mysa i soffan osv"...mjo, vilken skev jävla bild....det är inte riktigt så det har gått till.
Det var mer som en enda utdragen dag, fram till han blev ca 2 månader - allting bara rullade på och ett liv utanför det här nya livet med en bebis det existerade inte. Jag var nybliven mamma och ingenting annat. Man får ju lätt en väldigt trevlig bild utav livet med en nyfödd och en fantastisk bild av att bli förälder.

Jag kan säga att kärleken till Wincent och till mitt nya liv som mamma bara växer mer och mer för varje dag som går, vissa dagar vill jag bara explodera i känslor. Jag vill bara skrika ut hur mycket jag älskar mitt liv och hur mycket jag älskar mitt barn och hur jävla stolt jag är över honom.

Nu har det gått 4 månader sedan Wincent föddes och jag har äntligen landat lite och förstår väl först nu det magiska med förlossningen, jag kan titta på bilder från förlossningen, tänka på förlossningen och äntligen förstå hur sjukt jävla magiskt det faktiskt är, hur fantastiskt fint det var och hur mycket kärlek där var runt omkring. Jag tänker ofta tillbaka på dagen då det hände, det är liksom en process som bearbetas än i dag, jag börjar smälta allting och förstå att det är faktiskt jag som legat där och fött fram vår Wincent. Jag var så uppe i förlossningen, då den var så intensiv och jag inte hade någon smärtlindring - jag tror att jag hade upplevt förlossningen på ett annat sätt om jag bara hade fått vara lite mer närvarande, hur man nu kan välja just ordet närvarande, för var det något jag var så var det närvarande - jag kunde ju liksom inte fly om vi säger så.

 Man förstår inte kärleken till ett barn innan man fått uppleva den. Jag funderade många gånger på om jag kunde jämföra kärleken till tex mina hundar, till Micke, till mina föräldrar eller liknande med hur jag skulle känna för mitt barn - alltså när jag var gravid - jag hade ingen aning. Jag vet i dag att jag inte kan jämföra kärleken till Wincent med någonting annat.

Jag älskar honom mest av allt! 

uppdatering

Ni förstår säkert att det blivit lite glest mellan inläggen här på sidan. Det finns inte mycket tid över till annat just nu.

Allting går hur bra som helst med den lilla. Han är verkligen en snäll bebis.

Han följer sin kurva som han ska på BVC och sköterskan är alltid noggrann med att berätta hur fin han är och det är himla kul!

Jag ammar honom alltid förutom precis innan vi ska sova, alltså sista målet för dagen. Jag ger honom ersättning då eftersom jag upplever att min mjölk är tunn och inte mättar honom. Jag satt och ammade honom i flera timmar på kvällen utan att han blev mätt - då förstod jag att något inte stod rätt till. Han är mycket mer tillfreds och nöjd med ersättningen och det känns väldigt skönt. Han sover länge på ersättningen också. Vi har gett honom ersättning som sista mål nu i 2 dagar och varje natt har han sovit mellan 23-04 ungefär och sedan käkat en liten slurk för att därefter somna om till någon gång mellan 7-8 på morgonen. Jag blir ganska utvilad och på så vis får han mycket mer uppmärksamhet på dagen sen, jag orkar ta hand om honom och dessutom vara pigg och glad.

Jag tycker allting rullar på bra, vi har börjat lära känna vår lilla gosse rätt bra nu. Det tar tid, man lär sig något nytt om honom varje dag. Han gör så himla mycket framsteg. Han är mer som en människa nu, förr var han mer som en liten fågelunge som bara sov och åt dygnet runt. Han ligger och snackar med oss, han tittar gärna länge och ofta på saker, han är mer vaken, han tycker om när man sjunger och pratar med honom, han älskar när vi spelar musik - han blir lugn så fort musiken startar, han grimaserar mycket och härmar oss.

Han älskar att sitta i bilstolen och han älskar att åka bil, han somnar direkt och kan sedan sova hur länge som helst i bilstolen. Han ogillar att ligga för sig själv i sängen, vaggen, spjälsägen eller i vagnen. Han kan sova en stund i vagnen men ingen lång stund.

Det har varit tufft och jobbigt i mellan åt, men så är det ju med små bebisar men en sak är säker och det är att varje gång han sedan är tillfreds med livet och allting är frid och fröjd - stunder då han bara ligger och pratar, pillar, tittar och myser med oss, det är då man förstår hur man orkar med allt och hur mycket man älskar den lilla varelsen.

BVC

Vi har inte haft hembesök av BVC än, dom har faktiskt inte ens hört av sig till oss trots att vi anmälde Wincent direkt efter hans födsel. Vi tyckte inte det kändes riktigt bra att inte få komma dit och kontrollera hans vikt och liknande så vi ringde själv dit i onsdags och fick inbokat en tid dagen efter. Det är tydligen babyboom och dom har fruktansvärt mycket att göra.

Vi fick i alla fall en tid till igår klockan 15. Micke var ledig så tidigare på dagen var vi bara hemma och tog det lugnt och njöt av att vara tillsammans.

Besöket gick bra, vi har BVC rakt över vägen så det kan inte bli bättre. Wincent har gått upp till 3525 gram - han vägde 3195 när han föddes, 3040 dagen efter och 3070 vid senaste besöket som var på KK när dom tog PKU-test på honom. Han har alltså gått upp ca ett halvt kilo dom senaste 9 dagarna - superbra!

Vi fick en bra sköterska, hon var så trevlig och lätt att ha och göra med. Hon var så snäll med Wincent och hon tyckte han var ett riktigt A-barn efter vad vi berättade om honom. Han låg så snällt på skötbordet och tittade sig omkring under hela besöket.

När vi hade varit på BVC så tog vi vagnen och gick bort till Ica och handlade hem lite mat. Jag hade bestämt träff med en tjej som skulle säga en helt ny Wubba-Nub-napp till mig. Nezta bet i sönder Wincents Wubba-Nub-napp för någon dag sedan och det var verkligen inte hit. Han älskar den nappen! =)

Wincent 13 dagar!

Wincent är 13 dagar gammal i dag, han var beräknad att födas först den 19 augusti men han valde att komma 9 dagar för tidigt. Det tackar din mamma för! 

Det första dygnet spenderade vi på familje-BB och sedan har allting gått undan. Vi har haft många besök av nära och kära samtidigt som vi har njutit av att bara vara tillsammans och mysa i vår lilla familj. Vi har tagit en dag i taget och bara njutit. Vi har tagit promenader med vagnen och hälsat på hemma hos nära och kära. 

Vi vill tacka för alla fina presenter som vi fått och även tacka för all hjälp som vi fått dessa dagarna med en massa olika saker. Vad skulle man göra utan sina kära föräldrar!? 

Nätterna funkar bra, dom är lugna och kunde absolut varit mycket värre. Innan Wincent var född trodde jag att det skulle vara fruktansvärt under nätterna, att behöva vakna och inte få sova - jag kan säga att jag hade fel. Det är absolut inget jobbigt med det, man bara gör det, det sitter liksom inbakat någonstans. Jag kan till och med ligga vaken ett bra tag efter att Wincent somnat och bara titta på honom, han är så söt när han ligger och gör sina grimaser, en sann liten Lundbergare. 

Det går bra med hundarna, Lexton är helt underbart snäll - han är så lugn och fin och snäll med Wincent. Enzo är också snäll men vill gärna vara med hela tiden och se så att det inte är något på tok med Wincent. Nezta är den som är jobbigast, hon är så oförsiktig, nyfiken, glad och klumpig. Hon söker konstant efter uppmärksamhet och har från ingenstans börjat bita sönder saker igen. Hon har bland annat bitit i sönder Wincents favorit napp. Vi försöker ge dom exakt samma uppmärksamhet, kärlek och tid som dom alltid har fått och det tycker jag absolut att vi lyckas med men givetvis så är där en liten gosse som går först i alla lägen - Wincent. Hanarna har inga bekymmer med det men Nezta är lite svårare. Jag är helt övertygad om att det blir bättre med tiden, vi har haft Wincent hos oss i 13 dagar och det är väl klart att saker och ting inte sitter som en smäck direkt. Det tar tid att komma in i allt, det är väldigt stor förändring i livet, världens bästa! 

Wincent älskar att bada, han tycker det är så skönt! Han blir helt tyst och sedan ligger han bara och flyter omkring. 

Han har börjat fästa blicken bättre, nu lägger han märke till saker och kan faktiskt ligga länge och bara titta. 

Vi ska till BVC för första gången i dag så då får vi se om han blivit något tyngre och längre - hoppas! =) 

Förlossningsberättelse!

Det började natten till den 8 augusti med att jag hade lite värkar, dom kom med 3-7 minuters mellanrum och höll i sig ca 30 sekunder. Jag hade inte hysteriskt ont men jag kunde förstå att det var värkar jag hade. Jag hade inte tidigare känt något liknande. Jag laddade ner en app till telefonen som hjälper till att klocka värkarna. Värkarna kom vid 12 på natten och höll i sig till 7.30 och på morgonen den 8 augusti för att sedan avta helt. Jag blev lite besviken eftersom jag trodde och hoppades på att det skulle vara början på förlossningen. Timmarna gick och jag märkte inte av någon mer värk.

Det blev torsdagen den 9 augusti och jag kände mig rastlös. Micke arbetade hela dagen så jag bestämde mig för att cykla en runda till Limhamn och kolla lite i butikerna. Jag tänkte först besöka min mormor men eftersom jag inte fick tag i henne på hela förmiddagen så fick jag ändra mina planer. Jag tänkte att kanske en cykeltur och lite spring i butiker skulle sätta fart på förlossningen, kanske skulle det sätta i gång på riktigt. Det var absolut värt ett försök. Det var varmt som tusan och jag vet att när jag satte mig på cykeln och tog dom första trampen så kände jag bara hur jag verkligen inte orkade cykla till Limhamn. Jag kämpade dock emot och tog mig "hela vägen" till Limhamn.

Jag satte cykeln och gick in i ett par butiker, bland annat "Pysen" - där inne var det halva priset på allting och jag köpte en hel del kläder till bebisen. Jag minns hur jag gick där och tänkte och önskade att bebisen snart skulle komma så att jag fick använda alla fina kläder som jag köpt under alla månader.

När jag hade gått en stund i Limhamn kände jag hur trött jag började bli, jag var helt slut i kroppen och mina fötter ville verkligen inte mer. Jag fasade för cykelresan hem. Jag började bli rejält hungrig också. Jag försökte återigen få tag i min mormor men lyckades inte. Jag tänkte stanna till hemma hos henne innan jag cyklade hem och då även fika lite. Min mormor svarade som sagt inte i telefon och därför tog jag mig till Lidl istället för att handla lite fika med mig hem.

När jag kommer ut i från Lidl så ringer givetvis min telefon och det är mormor. Vi bestämmer att jag ska cykla hem där en stund och få i mig lite mat samt vila upp mig inför cykelturen hem. Det tar på krafterna att springa runt i butiker i vecka 39! =)

Min moster och min kusin med son kommer också hem till mormor och vi sätter oss på hennes uteplats och fikar. Vi snackar rätt mycket om förlossningar och deras erfarenheter av att föda barn. Jag är givetvis nyfiken eftersom jag inte alls har någon aning om vad som väntar mig. Min kusin berättar för mig att hennes vatten gick mitt i natten, det klickade till och sedan kom där en mindre flod. Jag sa till min kusin att jag inte tror att min förlossning kommer att starta med vattenavgång eftersom bara 10% av alla förlossningar startar så. Jag är helt säker på att det kommer att starta med värkar. Tiden gick snabbt och klockan var snart mycket, jag bestämde med Micke att vi skulle ses utanför Pizzerian i Bunkeflostrand för att hämta hem mat - det var så varmt så vi orkade inte ställa oss och laga till någonting.

Jag cyklade mot pizzerian men kände absolut ingen hunger, nästan så jag ångrade mig att jag hade bestämt med Micke att vi skulle ses där. Nåja, pizza kan man alltid värma om man inte orkar äta upp det. Vi hämtade hem vår pizza och precis som väntat så åt jag typ ingenting. Vi spenderade resten av kvällen framför tvn till klockan blev mycket och vi bestämde oss för att gå in i sängen och sova.

Micke somnade fort, jag låg dessvärre klarvaken och kunde inte alls sova. Jag var uppe flera gånger på toaletten och bara önskade att någonting skulle hända. Jag hade ju trots allt cyklat, motionerat och haft mig hela dagen och dessutom hade jag ju haft värkar bara för någon dag sedan, jag minns att jag tyckte att det borde vara ett tecken på att det var igång.

Ingenting hände och jag vet att jag gick på toaletten sista gången klockan 2 på natten. Jag gick sedan in besviken till sovrummet och bestämde mig för att skita i att ligga och hoppas på värkar mer, det var trots allt 9-10 dagar kvar innan beräknad födelse och det var förmodligen bara väldigt optimistiskt utav mig att tro att något skulle hända redan nu. Dessa tankarna hjälpte och jag kunde till slut slappna av. Jag somnade och sov  i 1,5 timme innan jag vaknade upp av ett konstigt "knäpp" nere i kisseriet. Det kändes ungefär som en klaffbro som stängdes. Jag vet hur jag direkt tänkte på min kusin och hennes beskrivning av hur det kändes och låt när hennes vatten gick. Jag vet också hur jag tänkte "shit, det måste varit vattnet" - jag kände efter med handen om det var blött, men det var det inte, återigen blev jag besviken. Jag låg vid det tillfället riktigt konstigt i sängen så jag vände mig om för att lägga mig lite bättre och just precis då så forsar det ut vatten. Återigen så tänkte jag "shit!!!" jag visste inte alls hur jag skulle berätta för Micke, jag blev rent utav nervös och funderade på att skita i det och somna om. Det gick ju naturligtvis inte. Jag buffade lite lätt på Micke som vaknade ganska omedelbart. Det lät ungefär så här "Alltså förlåt Micke, men jag kan inte hjälpa det - vattnet gick precis". Micke blev givetvis stirrig och ställde sig i sängen och frågade mig om jag behövde en binda. Jag förklarade för honom att en handduk nog skulle passa bättre, dels för att det rann en flod ur mig och dels för att vi inte har några bindor hemma och nog aldrig någonsin har haft det heller.

Värkarna satte i gång direkt. Dom började med 3-4 minuters mellanrum och höll i sig ca 30-40 sekunder. Det kändes, men det var absolut inte så att jag höll på att dö vid det laget. Klockan var 03.20 när vattnet gick och min första värk kom 03.33.

Micke ringde in till förlossningen som bad oss att boka in en tid med prenatal för att komma in på undersökning. What!? Undersökning? Vi fick välja om vi skulle komma vid 08 eller om vi skulle komma vid 11. Jag fattade ingenting, skojar dom med oss eller? Jag hade dock inte ork att vid det tillfället säga något. Vi bokade in tiden klockan 08. Dom trodde givetvis att det skulle ta en massa tid för mig att öppna mig och att jag skulle ligga i 30 timmar för att jag var förstföderska. Tråkigt att man inte tas på allvar.

Klockan blev sen 05 och mina värkar hade börjat komma med 1 minuts mellanrum och dom varade i 1 minut ungefär. Nu däremot så höll jag på att dö. Det gjorde så himla ont och dom kom så fruktansvärt tight. Jag fick absolut ingen tid att vila. Jag kunde inte packa ihop mina saker, jag kunde inte röra mig och kunde knappt prata med Micke. Jag stod bara och hängde över någonting hela tiden. Varje gång jag försökte röra mig från ett ställe till ett annat för att packa ihop det sista så fick jag stanna upp och små dö lite.

Micke sprang runt som en yr höna och löd order - han fick packa ihop allting och det var mycket som vi inte hade packat än. Jag ville så gärna hjälpa till men det var helt omöjligt. När Micke hade tagit hundarna så sa jag till honom att vi måste ringa in till KK igen, jag måste komma in nu - det gick verkligen inte mer nu. Vi ringde in och fick prata med en barnmorska som var norsk, kul tänkte jag, nu ska jag stå med värkar i med 1 minuts mellanrum och snacka i telefon och dessutom förstå vad kvinnan säger. Tro det eller ej, det funkade med några små stunders uppehåll för att ta emot värkarna. Hon sa till oss att komma in för en undersökning men vi skulle vara beredda på att bli hemskickade igen eftersom jag förmodligen inte hade öppnat mig någonting. Jävla skitkärringar tänkte jag, hur fan kan dom bemöta en på det viset när dom inte har en endaste aning - alla människor är väl olika, vissa går det undan för och vissa tar det en evighet för - det är väl lite att utmana ödet att hålla på att dalta såhär, bara ta in mig för fan! Jag började bli trött på det nu och bad Micke att vi skulle skynda oss.

Vi satte oss i bilen när klockan var 06 och då var Micke först tvungen att tanka - givetvis!!! Underbart, precis vad jag önskade i det ögonblicket. Jag höll tag i bilen vid varje värk och nästan låg ner i sätet. Andades igenom värkarna.

Nu var vi framme på KK och det kom 3 kraftiga värkar när vi gick från bilen in till KK. Vi ringde på KK och efter en stund så kom där en kvinna och öppnade för oss. Samma kvinna som gjorde första rutinultraljudet på mig i vecka 18. Hon sa ingenting speciellt när hon tog emot oss, hon visade oss vägen till ett rum och vi gick väldigt sakta genom korridoren. Det kändes som vägen till vårt rum var fruktansvärt lång.

Vi kom in på rum 8, deras största rum. Ett rum med egen dusch och toalett. Barnmorskan satte en CTG-kurva på mig och sedan lämnade hon oss. Vi fick ingen information om vad som skulle hända och vi satt båda undrandes. Mina värkar kom fortfarande väldigt tätt, 1 minut. Jag hade väldigt ont och ringde på knappen för att fråga barnmorskan om jag kunde få en Alvedon eller liknande. Jag fick till svar att dom inte gav det ännu, dom ville först undersöka mig. Amen för helvete!? Menar hon allvar? Jag sa ingenting, men däremot så tänkte jag!

Dom skulle ha skiftbyte och barnmorskan sa till mig att det snart kommer in två nya tanter som ska ta hand om mig. Jag var ganska borta redan då, jag låg mest och fokuserade på att hantera smärtan. Jag minns vad som sagts, men jag minns inte om jag svarat eller vad jag svarat.

Det kom "snart" - har ingen aning eftersom min tidsuppfattning helt försvann - in två nya barnmorskor. Det var en yngre tjej och en utländsk som var med i utbildningssyfte. Dom frågade givetvis om det var ok att hon var med under min förlossning och det tyckte jag att hon skulle få. Stackars kvinna, hon ångrar sig nog att hon var med. Barnmorskorna som var med under förlossningen var helt underbara. Jag har absolut inget negativt att säga om någon utav dom. Dom undersökte mig vid 08 och då var jag öppen 2-3 centimeter. Jag hade väldigt ont vid det laget och dom satte en morfinspruta i gumpen på mig. Jag minns att jag försvann i ungefär 4 timmar, alltså under tiden morfinet var i min kropp - det försvann lagom till klockan 11. Jag vet att jag tänkte att om det bara är så här härligt lummigt och skönt så kommer jag kunna föda honom utan några problem. Jag var verkligen hög och minns i efterhand inte ett dugg av vad som hände mellan 8-11. När klockan blev 11 så bad jag om att få in en narkosläkare så att jag kunde få ryggbedövning. Dom ringde efter läkaren men dom påpekade även att jag öppnade mig  väldigt snabbt och att innan läkaren la en bedövning på mig så skulle dom undersöka mig för att se så att jag inte var fullt öppen.

Läkaren kom ganska snabbt, jag vet att jag tyckte att allting tog en himla lång tid - det var väntetid på allt kändes det som. Vad man än bad om så skulle dom ringa efter någon eller fixa något först. Jag hade så jävla ont vid det laget och bara önskade att läkaren skulle komma omedelbart.

Jag vet att jag såg en man med gröna kläder, han klappade på mig och hade vänlig röst men jag minns inte ett dugg mer än att dom sa till mig att jag var fullt öppen och att det inte var lönt att dom la en ryggbedövning på mig eftersom bebisen skulle komma inom en halvtimme. Läkaren erbjöd en annan bedövning, en spinalbedövning - det skulle ta en halvtimme för den att verka och det togs beslut om att vi inte skulle lägga den heller eftersom det förmodligen inte var lönt. Jag var fullt öppen och bebisen skulle komma inom en halvtimme - mina krystvärkar var i full gång.

Jag hade tidigare haft lustgasen som bästa vän, tyvärr så hjälpte den inte längre - det gick inte alls att andas i genom krystvärkarna. Jag låg alltså nu helt utan bedövning, inte precis vad jag hade drömt om kanske.

Vad vi inte visste då, det var att bebisen inte alls tänkte komma ut inom en halvtimme, NÄ, han tänkte dröja 3 timmar till. Jag med krystvärkar i 3 timmar - fortfarande lika regelbundna och tighta, 1 minut. Barnmorskorna sa att dom kunde se huvudet och efter varje värk så sa dom att nu är han snart här, han var snart här i 3 timmar - jag började tröttna och den motivation som jag hade känt tidigare när dom talade om för mig att han snart var här, den började sakta men säkert att lämna kroppen. Han kom ju för fan aldrig!?

Det visade sig att han gled tillbaka in efter varje krystvärk.

Jag var helt slut nu, jag bad dom söva mig, och jag vet hur jag låg och funderade på om jag skulle be dom skjuta mig eller möjligtvis döda mig på något annat sätt. Jag orkade inte mer, smärtan var helt fruktansvärd. Jag har normalt en väldigt hög smärtgräns.

Dom förstod att jag hade fruktansvärt ont och att jag inte orkade mer. Dom tillkallade en läkare för att se om dom skulle använda sugklocka och ta ut honom. Jag brydde mig inte om ett skit just då, jag ville bara få slut på allting. Läkaren dröjde givetvis och till slut så kom där ingen läkare utan en barnmorska till. Läkaren hade skickat en barnmorska istället för att innan dom kollade om sugklocka var ett alternativ så skulle dom testa en annan sak - typ att vika ihop mig till ett kuvert och trycka ut bebisen.

Vid varje värk så la sig en barnmorska på min mage och försökte pressa ut bebisen, 2 stycken barnmorskor stod och tryckte upp mina ben mot min mage, en barnmorska öppnade upp hela kisseriet med fingrarna för att göra mer plats, Micke stod och tryckte mitt huvud mot min mage och jag själv krystade som en idiot. Fy fan!!!

Det tog tid men till slut så kom huvudet ut, och jag hörde att dom sa detta rätt lummigt så jag visste inte om det stämde eller om jag hade inbillat mig. Det visade sig att huvudet stod utanför under 2 krystvärkar, resten av kroppen kom aldrig ut och till slut så drog barnmorskan ut det lilla trollet.

Jag fattade ingenting. Det var över. Jag fick upp en bebis på magen. Jag såg aldrig hans ansikte men jag höll i hans händer, kände på honom och pussade på honom.

Jag såg att Micke var tårögd, jag själv förstod ingenting, det var så fruktansvärt mycket känslor, kärlek, smärta, nervositet, förväntan och mycket mer. Dom frågade om Micke ville klippa navelsträngen och det hade han varit tveksam till tidigare men han tog ett beslut om att klippa den och det var inte så farligt har han berättat i efterhand.

Micke fick hålla bebisen medan barnmorskorna tog hand om mig och fixade med allt som kommer efter förlossningen. Moderkakan ville dom gärna visa upp, men nej tack!! =)

Det tog ungefär 1 timme efter att bebisen var ute innan jag såg hans ansikte, hans söta, helt perfeka lilla ansikte. Jag fattade fortfarande ingenting. Det var så sjukt stort.

Den 10 augusti, 14.28 föddes vår bebis som sen fick namnet Wincent Matteo. Ett namn som vi länge varit väldigt överens om.

Vi stannade ett par timmar inne på vårt rum inne på förlossningen eftersom dom hade fullt upp och inte kunde hjälpa oss upp till BB. Tanken var att jag skulle spendera natten på BB själv eftersom pappa inte får vara med där. Det visade sig vara fullt inne på BB och vi fick istället komma till familje-BB där pappa får lov att vara med för en summa på 250:-/natt. Det tyckte jag var väldigt skönt, jag tyckte tanken på att vara ensam med Wincent under natten var läskig och jag tyckte synd om Micke som inte skulle få spendera natten med oss. Pissigt system, man är väl 2 om att få barn - snacka om jämställdhet.
Dagarna inne på familje-BB gick snabbt. Jag var full av adrenalin efter förlossningen. Jag varken åt eller drack knappt, jag låg mest och tittade på Wincent. Dessutom var maten som KK erbjöd fullkomligt grotesk, det såg typ ut som det kom ur mig under förlossningen och smakade ungefär som det förmodligen hade smakat om man hade ätit det, ha ha! Vi till och med fotograferade maten, så speciell var den!

Vi fick åka hem den 11/8 vid 19 tiden efter att en läkare hade kollat så att allting var bra med Wincent, vilket det var!

Det var oerhört skönt att komma hem samtidigt som dagarna inne på KK varit rätt mysiga.

Jag älskade Wincent från första stund, men kärleken till honom blir bara större och större för varje dag som går.

Det är fortfarande, 11 dagar efter Wincents födsel, väldigt omtumlande, väldigt mycket känslor i omlopp, mycket tankar och mycket som man knappt förstår. Jag kan inte förstå att det är mitt barn. Jag har nästan precis kommit fram till att jag får lov att behålla honom. Dom första dagarna kunde jag nästan börja gråta för att jag inte ville "lämna tillbaka" honom.

Förlossningen tog 10 timmar från det att vattnet gick. Jag var helt 100 på att jag inte skulle ha fler barn dagarna efter förlossningen p g a smärtan. I dag kan jag inte ens beskriva hur en värk känns, det är precis som att det inbyggt att man ska glömma det. Nu finns bara alla UNDERBARA känslor kvar och jag kan absolut tänka mig fler barn i framtiden.

Det finns ingen mening med att skriva en massa kärleksförklaringar till Wincent här, för det går inte att beskriva kärleken som jag känner. Inga ord räcker till. Han är nummer 1 - helt enkelt. Det bästa som finns.

För er som undrar hur det gick för Micke under förlossningen så kan jag säga att han var helt fantastisk. Jag hade absolut inte klarat det utan honom, det låter i för sig rätt löjligt att skriva så, för det är väl en klassisk mening i detta sammanhanget men det är verkligen så. Han hjälpte mig så enormt mycket och jag kan lova er att om kärleken till Micke var stor innan så är den om möjligt ännu större nu. Han är världens finaste pappa och sambo!

Wincent har anlänt!

Wincent kom till världen den 10 augusti - 14.28. Han var 52 centimeter och vägde 3195 gram. Världens mest perfekta lilla kille! Jag uppdaterar mer med tiden. Just nu går all tid åt att bara titta på min lilla skatt!

9/8-12.

Jag tog mig en cykeltur in till Limhamn i dag. Det var skönt att sätta sig på cykeln samtidigt som det inte var så skönt. Det tog liksom emot samtidigt som det inte gjorde det. Det var skönt att komma ut men det kändes som att det kanske var lite too much med en runda "hela vägen" till Limhamn.

Jag kom snabbt på andra tankar och det blev helt plötsligt mer behagligt än obehagligt att cykla och vips så var jag och cykeln inne i Limhamn.

Jag gick omkring lite i dom olika butikerna, var inne i en fin liten second hand butik som heter Pysen, dom har rea nu så jag tänkte passa på att fynda lite. Jag är inte så glad för begagnade saker annars men dom tar bara in saker som är i väldigt fint skick. Jag hittade 2 fina plagg och 3 mössor till ett bra pris - 60:-! Helt överkomligt.

Jag försökte få tag på min kära mormor medan jag gick omkring i Limhamn, tyvärr utan att lyckas. När jag hade bestämt mig för att handla lite mat med mig hem och sedan cykla hem så ringer den gamla tantan så klart!! Jag bestämde mig trots att jag precis handlat en massa mat, för att cykla hem till henne. Jag har alltså spenderat ca 3 timmar där i eftermiddag - det blev så fint väder så vi fika och snacka en massa. Mina kusiner och moster kom också dit en sväng lite senare.

Jag bestämde med Micke att vi skulle ses på Ica vid 19 tiden för att hämta med oss pizza hem, orkade inte laga mat i denna värmen och dessutom har jag kämpat som en tok hela dagen med att cykla omkring så det kändes helt rätt med pizza.

Jag var dock inte ett dugg hungrig när vi väl hade köpt pizzan. Jag har rätt mycket sammandragningar nu som faktiskt gör lite ont och dessutom så har jag ett sjukt tryck neråt - vi får väl se var det leder.

Jag ska fortsätta ta det lugnt nu i soffan och ligger jag inte på KK i morgon så ska jag nog hitta på något med min kusin eller mormor eller båda två =) Vi får la se.

Värkar av något slag!

Jag har inte känt mer än mensvärk tidigare, typ som molande värk i rygg och mage. Jag har tyckt det varit tråkigt att inte ha känt minsta lilla värk. Jag har ju även haft sammandragningar men dom känns ju ingenting, det bara stramar åt.

Jag vaknade natten till igår vid 02.00 och kände hur det var som ett band som bara spändes och spändes  som en riktig jävlig mensvärk, något jag inte känt förr. Jag försökte först skita i det och somna om men det gick verkligen inte. Dom kom ganska regelbundet och hela tiden. Jag hade inte en aning om att det kunde vara värkar, för det var för bra för att vara sant. Jag insåg dock efter ett tag att detta verkligen var värkar. Jag tog telefonen och började klocka, det visade sig att dom kom med 5-8 minuters mellanrum, dom flesta låg på 7 minuter och varade i 40-50 sekunder. Det var liksom som en våg av smärta som kom, det började lite för att sedan växa sig starkare till en topp för att sedan plana ut till ingenting igen och så höll det på. Vissa gjorde lite mer ont än andra.

När klockan var 7.30 så gick jag upp tillsammans med Micke och åt frukost. Han skulle till jobb och jag var hungrig och hade legat vaken hela natten. När jag hade ätit frukost så försvann allt ganska snabbt. Det avtog helt enkelt och sedan spenderade jag resten av dagen med fruktansvärd huvudvärk, ont i ögonen och i nacken. Riktigt jävligt.

När klockan var 21 så var jag så rastlös så jag tog en rask promenad med Enzo - sedan gick vi och la oss och kollade på lite OS. Jag har inte känt något liknande det som var igår under natten sedan 7.30 igår.

Vi får se vart det hela bär. Jag hoppas att det är igång och att det snart börjar göra riktigt riktigt ont så att vi kan åka in. Det är bara 10 dagar kvar till beräknad födelse nu och jag vill bara ha ut det lilla trollet nu.

Det är många som varna för att det förmodligen bara kommer att smälla från ingenstans och sedan är det igång, många har inte känt någonting innan det satt igång på riktigt.

Jag känner mig lite orolig för att ge mig iväg, känns lite läskigt om något skulle ske - det som skrämmer mig mest är om vattnet skulle gå helt offentligt inne på Lindex typ - fan vad pinigt. Jag kan inte heller stanna hemma resten av tiden som återstår. Jobbigt!

Enzo längtar också efter bebisen!

Mys!!!

Besök hos barnmorska och mormor.

I dag var det besök hos barnmorskan, börjar bli trött på det nu faktiskt. Det är nödvändigt och viktigt men det känns inte lika spännande som förr, längre.

Allting var bra i dag, hade ett SF-mått på 35 centimeter. Hjärtat slog fint. Jag hade ett bra blodtryck. Barnmorskan tyckte huvudet fortfarande var lite ruckbart, vilket andra barnmorskor inne på KK sagt att det inte var - så det är lite snurrigt kring det.

Hoppas att det var sista gången i dag, fick inbokat 3 tider till om han inte skulle hinna komma innan. Vi får verkligen hoppas att han behagar att titta ut innan nästa besök.

Jag cyklade dit i morse, tyvärr så var det dåligt väder och jag fick stå ut med lite regn. Jag bestämde med min mormor på vägen till barnmorskan att jag skulle köpa med mig lite bullar hem till henne efter besöket. Jag handlade med mig och var riktigt hungrig när jag väl var hemma hos min mormor - vilket resulterade i att jag åt för mycket.

Vi tog det lugnt hela eftermiddagen, låg och läste, snackade och fika lite då och då - för tro mig, hemma hos min mormor är man aldrig hungrig. Man hinner knappt äta upp en sak förrän nästa serveras. Jag håller alltid på att spy efter ett besök hos min mormor.

Klockan blev en hel del så Micke och jag bestämde träff på Ica i Bunkeflostrand - jag cyklade i från Limhamn och mormor och Micke cyklade hemifrån efter att han varit ute med hundarna och arbetat klart. Vi var ju tvungna att handla mat till i kväll och lite annat, även det tråkiga måsten.

Det blev enklare mat i dag, det har varit en skön dag, tyvärr har jag haft lite ont i huvudet till och från. Jag har haft lite ont i huvudet nu dom senaste dagarna.

Jag har även känt av värk i ryggen i dag också. Bebisen har varit aktiv som vanligt, han är som mest aktiv under kvällen - då åker magen fram och tillbaka åt alla håll. Det kan göra riktigt ont när han sparkar.

Det återstår 12 dagar innan 19 augusti - come on, är allt jag har att säga nu. Jag tycker vi har väntat tillräckligt länge på trollungen nu.

=)

Vi har blivit riktigt bortskämda ett par dagar nu. Vi åt ju som jag skrev tidigare hemma hos min mormor i torsdag och i fredags så blev vi bjudna på restaurang av Mickes snälla mamma. Tur man har så underbara människor omkring sig, vad skulle man annars göra! Vi får bjuda tillbaka en annan gång.

Vi åt en härlig middag på Babas i Limhamn, vi satt på deras nya uteservering. Det var både mysigt och gott! Härligt att få komma ut och njuta lite av livet, träffa människor som man uppskattar att ha omkring sig, snacka en massa strunt och ta vara på det fina vädret på samma gång.

Vi gick inom Hemmakväll efter restaurangbesöket och handlade med oss en stor godispåse med oss hem, finns det något bättre godis!? Hade kunnat leva på deras godis.

Vi åkte i väg på en liten utflykt i lördags, vi tog det dock lugnt på förmiddagen och vi åkte inte i väg förrän på eftermiddagen. Vi körde till Gislövs marknad, det var lagom väder för det och jag har inte gått på en enda marknad i år - så vi kände att det var dags nu. Vi gick igenom marknaden, rätt svettigt trots att vädret var lagom, mycket speciella människor som man kunde skratta lite gott åt - vi handlade ingenting. Vi provade lyckan på chokladhjul inne på tivolit men tyvärr var den inte med oss. Vi handlade varsin glass och åkte sedan vidare till Höllviken där vi köpte mat i från Burger King - riktig lyxmat ha ha. Vi tog en rejäl meny eftersom klockan var mycket och så bestämde vi oss för att inte handla mat med oss hem sen - det blev lite mackor och så klart godis (hemmakvälls-rester) sen på kvällen.

I dag började dagen med att jag återigen tyckte att fosterrörelserna var svaga eller nästan obefintliga - det tog ett tag innan vi bestämde oss för att ringa in till KK och dom bad oss komma in för en undersökning. Tiden kvar knapp, Micke skulle på fotboll och barnmorskan sa att dom hade väldigt mycket att göra så vi kunde få vänta ett bra tag. Det fanns inget tvivel om att bebisens välmående är prio 1 för oss, vi fick helt enkelt ta oss in för en undersökning trots att det inte kändes så himla lockande.

Vi kom in och fick vänta i 45 min innan vi blev omhändertagna. Vi sattes på en CTG-kurva i 30 minuter, när den hade varit i gång så kom barnmorskan in och hon tyckte att det såg riktigt bra ut - ett riktigt skolexemplar sa hon.

Man tog blodtryck som visade 110/80 - jag brukar ligga på 80 men inte så "lågt" som 110 - det brukar ligga på minst 120 - men enligt tjejen som tog blodtrycket så var det hur bra som helst.

Mitt urin visade nog ingen protein eftersom dom inte nämnde något om det efter att jag lämnat in urinprovet.

Vi fick sen vänta på läkaren i ca 30 minuter, där fanns bara 2 st läkare på HELA KK så alla vi behövande fick turas om - vilket innebar en ganska rejäl väntetid för många. Jag är glad att han kom så pass snabbt till oss.

Han sa att han hade kollat på kurvan och mina prov - allting såg ut precis som det skulle. Han ville dock kolla fostervattnet och då innebär det ett ultraljud. Han konstaterade att ultraljudet var bra, inga konstigheter där heller.

När vi hade varit inne på sjukhuset ett tag så kom rörelserna i gång ordentligt. Läkaren nämnde att min moderkaka ligger i framvägg (vilket vi vet) men att den är väldigt stor nu och väger väldigt mycket så att den kan ta mycket utav rörelserna och att det kan vara därför jag uppfattat det som att jag inte känt så mycket.

Vi fick lämna KK med goda besked. Det kändes skönt att få komma in och kontrollera så att allting var bra, det kunde lika gärna vara mindre bra och då hade man aldrig förlåtit sig själv om man inte hade åkt in.

Jag har känt mensvärk i ländryggen och fram till i magen i dag - något som jag inte känt i samma grad tidigare. Jag har även haft lite ont i magen, konstigt ont i magen - vet inte alls om detta är något tecken på att det börjar närma sig men jag vill i alla fall få det skrivit.

I morgon är det dags för besök hos barnmorskan. Micke börjar jobba mer i morgon och han ska inte följa med till barnmorskan. Jag ska cykla dit men det ska nock gå bra =)

Vecka 38-39.

Vi gick in i vecka 38 i söndags förra veckan och nu är vi inne i vecka 39 på söndag, tiden den bara springer förbi nu. Otroligt. Jag kan inte fatta att det är så kort tid kvar. Jag tycker det känns som lång tid samtidigt som jag i bland kan få en chock över att det verkligen kan hända när som helst nu. Om man tänker att det är 1-1,5 vecka kvar av 40 veckor så är det helt plötsligt väldigt kort tid kvar. Tänk att jag hållit ut så länge, Micke också för den delen. Sommarmånaderna har verkligen bara sprungit förbi. 

Det känns helt obegripligt att vi inom några få dagar kommer att ha en bebis här hemma, att det inte bara är vi två och hundarna längre utan att vi faktiskt har en familjemedlem till som förmodligen kommer att ta oss med storm. Jag har tidigare sagt att jag först kommer fatta allting när jag har honom i min famn men jag tror inte ens att jag kommer att fatta det då.

Jag har burit på denna lilla varelse i snart 40 veckor och kan fortfarande knappt förstå någonting. Det är helt overkligt samtidigt som det är mer verkligt än någonsin. Jag ska verkligen snart in på KK och föda ett barn - det är för mig helt obegripligt och det är precis som att jag viftar bort det och inte klarar av att ta in det. Det är så stort att det inte går att ta in och få grepp om. När det väl händer så kommer det nog kännas helt sjukt och oväntat. Något som jag varit medveten om att jag ska göra i snart 40 veckor känns fortfarande helt sjukt. Det är precis som att det inte är sant, som att det bara är något jag inbillat mig och att det aldrig kommer att hända. 

Jag är inte orolig för förlossningen nu, jag vill mest att det ska ske nu nu nu!

Jag har väldigt hög smärttröskel och jag är rädd att jag inte ska begripa när det väl börjat hända saker. Jag har haft lite olika krämpor dom senaste 3-4 dagarna men ingenting som jag "dött" av - det är mer att jag känt saker som jag inte tidigare känt. Det kan göra ont i bland men för det mesta är det ok att leva med, om man säger så. Jag har ingen aning om vad det är jag känner men jag antar att när det verkligen är dags, då känner jag det. 

Jag upplever även att bebisen varit lite lugnare i magen sedan i går, lite orolig över det samtidigt som jag vet att det kan vara normalt. Jag känner ju honom då och då men inte i samma utsträckning som tidigare, jag har puttat och tryckt på magen lite för att få igång honom - ibland lyckas jag och ibland inte. Bör jag vara orolig tro eller ska jag ta det med ro? Nu börjar man bli lite orolig för sådant igen, man är liksom vid målsnöret, det vore ju helt fruktansvärt att snubbla nu! Det finns ju bara inte. 

Magen är stor, mina fötter, ben, händer, läppar och ansikte är svullet som aldrig förr, jag går i mina flip-flop för att inga andra skor passar mig. Dom flesta kläder som tidigare passat under graviditeten dom passar inte längre och helt plötsligt är garderoben helt sjukligt begränsad. 

Innan var man så sugen på att handla en massa bebiskläder, bebissaker, fixa och dona, packa bb-väska och ha sig - nu har jag tappat allt det. Det är nog för att det är så nära nu och att jag bara vill ha honom hos mig innan jag börjar engagera mig i sådant igen. 

Jag minns knappt vad jag packat i BB-väskan och jag minns inte om den är färdig eller om den bör packas med mer saker. Jag kan säga att jag var betydligt mer engagerad för några veckor sedan än vad jag är i dag. Det känns lite som att jag tar allting som det kommer nu. När det väl sätter igång så kollar jag över vad som bör packas ner och liknande, hoppas jag hinner det bara. 

Jag hoppas att förlossningen sätter igång på dagen eller på morgonen, jag känner varje gång jag går upp för att kissa på natten, hur mycket jag önskar att det inte sätter igång precis just då eftersom jag är så fruktansvärt trött och absolut inte kan se mig själv väcka mig och åka iväg till KK. Ha ha! 

Åh vad jag önskar att jag slipper gå till barnmorskan på måndag, att jag slipper gå över tiden och att han kommer snaaaart! =) 

En dag hos mormor!

Jag cyklade hem till min mormor i går på förmiddagen för att hälsa på. Hon bor i Limhamn så det är inte så farligt långt. Det var kvavt ute men det fläktade skönt när jag cyklade. Det går rätt bra att cykla, gör lite ont i gumpen bara. 

Min kära moster, min kusin och hennes son Noah kom hem till mormor en stund också. Vi fikade och snackade en stund. Vi satt ute hela tiden och vädret var behagligt. Både min moster och min kusin tror att trollungen kommer innan denna veckan är slut, anledningen är för att mina läppar är svullna som tusan. Vi kom underfund med att det inom 7 dagar ska bli bebis från det att läpparna börjar svullna och utifrån en bild som jag tog i lördags förra veckan så kunde vi utgå i från att det är innan lördag denna veckan då. Han har därmed inte många timmar på sig den lille skiten. Vi får väl se om skrönor stämmer.

Jag stannade kvar hos mormor när dom andra gick, vi satt kvar en stund där ute innan vi bestämde oss för att åka ner till Malmborgs och handla mat. Vi tänkte först handla med oss färdig mat hem men det är godare med mormors hemmalagade mat så det fick det bli. Micke kom vid halv 5 och vi åt tillsammans. 

När klockan var 20 så tog jag cykeln hem och Micke tog bilen. Det var inget jag var speciellt sugen på egentligen eftersom jag var helt slut i kropp och själ men jag tog mig i kragen och det var faktiskt inte så jobbigt som hade föreställt mig. Det var skönt att cykla hem, härligt väder och jag vaknade till. 

Det var en härlig dag i går, tyvärr så spenderade jag inte så många timmar med min lilla födelsedagsgris här hemma - Nezta fyllde 2 år. Det kunde jag känna lite ångest över eftersom jag gärna får ångest för allting. Jag passade dock på att mysa och busa med henne när jag kom hem i från mormor i stället. 

Det blev en tidig kväll, dom sista timmarna spenderades i sängen med tv-tittande. Det var kvavt som tusan och det blev inte mycket sömn i natt, vilket resulterade i att jag är fruktansvärt trött och energilös i dag. 

Grisen fyllde 2 år!

 Grisen 8 veckor gammal med Enzos täcke. 

Micke hemma hos min mormor efter maten. OS-tittande.

Där långt borta bor vi, en bild från min tur hem. 

Härlig utsikt på vägen hem från mormor! 

En härlig dag och kväll!

Micke arbetade en kort dag i dag och därför tog vi en sväng in till stan. Vi handlade ingenting men vi kom i alla fall ut bland lite folk, det är alltid skönt. Vi var inne på Harmoni barn inne på gågatan men jag blev verkligen så besviken, dom hade absolut inga roliga märken längre, förr hade dom Burberry, Ralph Lauren osv men nu var det bara massa trams.

Vi åkte vidare till Limhamn för att handla hem lite mat men väl inne på Willys så föreslog jag att vi skulle käka på restaurang i kväll. Micke nappade på mitt förslag. Vi handlade lite annat smått och gott och begav oss sedan hem för att umgås lite med våra kära vovvar.

Vi tog cyklarna och cyklade ner till Limhamn vid 18.30, vi bestämde oss för att äta nere på Sea. Det blev en god förrätt och en ännu godare varmrätt. Vi fick byta bord när vi började käka varmrätten för det blev lite kyligt, hittade ett betydligt bättre bord - där solen sken. Mickes mamma kom förbi en sväng och vi satt och snackade till solen började svika, då blev det rätt kallt. Vi tog cyklarna och cyklade hem och nu har vi precis landat i soffan.

Jag har en känsla av att gossen kommer innan denna veckan är slut, vi får väl se. Det kan vara önsketänkande men det kan också vara en inre känsla som stämmer eller inte stämmer. Det återstår några dagar. Jag har inga direkt känningar, har haft lite molande värk i magen i några dagar och lite fjuttiga sammandragningar och lite andra små saker men ingenting som gjort förbaskat ont. Det känns bara som att det kommer ske som en blixt från klar himmel, utan någon som helst förvarning.

Vi har i alla fall haft en mysig kväll och det kändes återigen välbehövligt. Jag hade lite besvär med cyklandet på vägen hem eftersom min blåsa var kraftigt full, det var rätt obehagligt men jag är inte den som är den.

En lång uppdatering!

Jag har samlat på mig lite att skriva om så här nedan kommer en ganska lång uppdatering i från mig.

Vi tog en tur hem till min mamma med familj i torsdags för att önska dom en trevlig resa. Dom åkte till Grekland i fredags och ska vara borta i hela 2 veckor. Vi får väl se om den lille hinner titta ut innan dom har kommit hem. Tidigare på dagen under torsdagen så satt jag ute en stund och solade, det skulle jag kanske inte gjort för jag brände sönder mina stackars kritvita ben som inte fått sol på sig på hur lång tid som helst. Vi passade på att låna hem lite kräm av min mamma så mina stackars ben skulle få behandling. Det svalkade skönt och nu mår mina ben bra igen, förutom den kraftiga svullnad som jag råkat ut för - det måste vara värmen.

Micke arbetade enbart en kort stund under fredagen och eftersom det var så fint väder så beslöt vi oss för att åka iväg på en liten utflykt. Det var inte aktuellt med stranden eller liknande eftersom mina ben behövde vila. Jag fick ha leggings på mig hela dagen trots värmen, lite tråkigt men jag får skylla mig själv.

Vi åkte i väg till Hönan Agda i Gislöv, en mysig liten heminredningsbutik där dom säljer fina saker till bra priser. Det är kanske inget speciellt egentligen, det är mer ett mysigt litet stopp. Vi åkte sedan ner till hamnen i Gislöv och vandrade en stund, vi hoppades hitta något mysigt ställe där nere i hamnen som vi kunde käka lite på men det fanns inte så mycket där. Vi beslöt oss därför för att köra vidare till Skanör och väl där nere så hittade vi en mysig krog, där vi åt väldigt god mat och avslutade med varsin glass.

Vi skulle handlat med oss mat hem för kvällen på hemvägen men vi insåg att vi nog inte skulle vara så hungriga eftersom vi nyligen ätit. Vi bestämde oss därför för att handla lite olika småsaker och cykla ner till Sibbarp i Limhamn och sätta oss där vid kvällskvisten. Vi åkte ner mot havet vid 18.30 tiden och stannade sedan kvar i någon timme innan vi tog cyklarna och cyklade brorundan hem. Det var en riktigt mysig kväll. Underbart väder och så fin utsikt. Alldeles lagom med mat var det också. Det var dock lite kämpigt att cykla, det var ganska obehagligt då det tryckte lite överallt på mig. När vi cyklade hem var det mest jobbigt med alla äckliga små kryp som fanns överallt i luften i stora svärmar - höll på att spy och skratta ihjäl mig om vartannat. Micke fick dom i munnen, ögonen, öronen, kroppen, näsan osv - oerhört roande att se det spelet.

Lördagen bjöd på en stund på stranden i Höllviken trots att vädret inte var helt på topp. Det var kvavt och molnigt men solen sken igenom molnen för det mesta och vi skulle ju faktiskt inte till stranden för att sola och bada utan för att vi kommit underfund med att man kunde bada med sina hundar där. Vi tog med oss Nezta som älskar att bada och körde ner till stranden en stund. Hon älskade det och Micke badade tillsammans med henne. Jag gick med i vattnet så långt jag kunde. Jag vill inte bada nu i och med infektionsrisk och dessutom hade jag ganska ont fortfarande där jag bränt mig under torsdagen. Det var dock lika härligt att titta på när dom krälade omkring i vattnet. Det är underbart att se Nezta när hon är vid havet, hon är helt tokig - hon älskar det fruktansvärt mycket. Hon går i självmant och bara önskar att hon kunde badat hela dagarna. Hon dyker, simmar, hoppar och studsar. Vattnet ligger ganska nära en stor väg så jag valde att sätta på Nezta en tunn reflexväst - det skadar ju inte ha en sådan på sig om hon skulle få för sig att springa ut vid vägen, då ser bilarna henne bättre, tänkte jag. Hon fick även badat med en gul labbe som hette Gailo, han tyckte inte så mycket om att simma så vi försökte få Nezta att underlätta - lite bättre gick det väll.

Vi åkte och handlade på kvällen och åt sedan middag och tog det lugnt hemma.

Vi tänkte åka en sväng till något köpcentra i söndags men ångrade oss och valde att åka in en runda till stan i stället. Vi var en sväng inne på Hansa och tog sedan en liten sväng om inne i några andra butiker. Vädret var kasst. Micke fick handlat en snygg Ralph Lauren tröja inne på Marty. Vi åt en snabb lunch inne på Mcdonalds som tyvärr inte blev så "lyckad" då vi ganska snabbt tappade all aptit eftersom vi fick en väldigt äckligt och ofräsch tant bredvid oss som betedde sig allmänt konstigt.

Vi åkte vidare för att handla hem lite mat och sedan tog vi en snabb runda inom Ekohallen för att bland annat handla hundben eftersom jag lovat vovvarna detta. När vi kom hem senare så lagade vi mat och tog det lugnt, nu har ju OS börjat och som dom flesta kan förstå så blir det rätt mycket utav OS-tittande nu.

Vi var hos barnmorskan i måndags, tidigt på morgonen. Jag missade min tid förra veckan och fick därför komma dit till en annan barnmorska igår istället. Allting var fortsatt bra. Mitt järnvärde hade höjts från 106 till 126 så det var väldigt bra. Hjärtljuden var bra och SF-måttet var också bra. Barnmorskan kände hur han låg med huvudet och därefter fick både jag och Micke också känna. Mitt blodtryck var bra, det var något högre än vad det brukar men absolut inte farligt högt. Förr skulle man lämna ett urinprov men nu ska man själv ta en sticka på toaletten och stoppa i urinen för att se om stickan ändrar färg, det finns olika färger för olika halter av protein. Jag ansåg att stickan var 1+ i urinen men barnmorskan tyckte det såg bra ut. Jag får väl lita på henne. Hon kunde se att jag var svullen men hon hade sett värre. Jag ska till barnmorskan den 6:e augusti igen, då ska jag till min vanliga barnmorska.

När vi kom hem igår så satt vi bänkade framför tvn hela dagen och kollade på fälttävlan - äntligen något som faller mig i smaken. Jag har haft abstinens efter hästar i 9 månader nu och jag kan säga att den senaste månaden har det bara blivit värre och värre. Det hade varit fantastiskt att ha en häst att åka ut till och bara ta lugna uteritter, det är så rogivande och jag mår så himla bra utav det. Tyvärr kostar det ju en hel del.

Nåja, det blev i alla fall en mysig och lugn dag igår och idag har den fortsatt i samma anda. Vi var i full gång under fre-sön så det känns skönt att ha haft 2 lugna dagar. Jag glömde dock skriva om alla mina oerhört energikrävande samtal igår, försäkringskassan, lutz, csn, pauli osv - fy fan. Jag sov någon timme efter dessa samtalen kan jag säga.

Vi har haft en riktigt mysig helg, fredag-söndag var ett par riktigt mysiga dagar. Det känns skönt och viktigt att vi gör lite mysiga saker nu innan trollet kommer. Livet kommer absolut inte ta slut för att han kommer, tvärtom - men det är nog viktigt att vi vilar upp oss, gör saker som vi tycker är kul och mysiga tillsammans nu och bara njuter av den sista tiden då det bara är jag och Micke. Jag är dock helt övertygad om att tiden som kommer, blir den bästa tiden i våra liv.

Bild från Gislöv

Vattnet i Gislöv - ser rätt inbjudande ut. 

Viss skillnad! Mina fötter ser ut som bollar.

Fint i Gislöv

Micke går framför mig som vanligt

Här är vi på krogen i Skanör.

Underbar lördag kväll på Sibbarp i värmen.

Micke har ätit upp maten, då får man lov att smaka på godiset.

Helt ok utsikt!

"Inte utan min mobil"

Sleden efter en heldag + cykling.

Våra granna cyklar står parkerade framför "fiskehoddorna"

Redo för hemfärd

Det blir enkelt att cykla med denna utsikten.

Sumpen

Micke in action

Öresundsbron

Öresundsbron från andra hållet - här har vi precis cyklat under den.

Micke är bekymrad över alla kryp som anfaller i luften.

Här får vi stanna för Micke halvspyr då han svalt en fluga, hahaha!

Jag passade på att titta på utsikten och skratta ihjäl mig medan Micke klöktes.

Återhämtat sig och telefonen (nallebjörnen) har fått komma upp igen.

En trött och stor mage!

Höllviken

Nezta är nöjd med livet

Micke och Nezta innan dom går ut i havet. 

Härligt!

Redo att kopplas loss och bada ännu mer. 

Fina!

Nezta njuter av det svalkande havet

Här kastar vi boll! Kul!

Fin tjej med massor av energi kvar!

Magen vecka 37. 

Enzo vill gärna smaka på Mariekex.

OS är igång!

Micke och Enzo tittar på OS. 

Lexton vill inte titta på OS, han vill hellre smaka på det jag äter. 

Värme!!!

Jösses, var kom värmen i från?

Härligt väder i går, Micke hade lite arbete och vi bestämde oss för att hitta på något. Jag var dock tvungen att åka in till KK först eftersom dom hade bokat in en tid hos läkare för att jag skulle få ut mitt sjukintyg som jag väntat på sedan Maj.

Hade läkartid vid 13, mindre rolig tid men what to do. Det var bara att åka dit och ta sig igenom det.

Fick först träffa en trevlig barnmorska och sedan kom en mindre trevlig läkare - blä. Jag gillade inte henne alls men jag försökte hålla en god min ändå.

Dom tog blodtryck och CTG-kurva igen och allting såg hur bra ut som helst. Blodtrycket var normalt. 120/80. Jag hade 145/85 i söndags om jag inte minns helt fel då tyckte barnmorskan att det var lite för högt..

Dom tog urinprov och kollade efter äggvita/protein i urinen och dom konstaterade att jag hade +1 - man ska väl inte ha något alls men så länge jag bara har +1 och inte högt blodtryck och andra symptom så ska man kunna vara lugn. Jag skulle dock boka in en tid med min barnmorska i nästa vecka för att följa upp det, ansåg både läkaren och barnmorskan på KK. Vi får hoppas att en eventuell havandeskapsförgiftning håller sig borta.

Allting gick i alla fall bra och jag fick mitt sjukintyg. Nu väntar jag bara på ett arbetsgivarintyg från Lutz som ska komma med posten - sedan har förhoppningsvis försäkringskassan allt dom behöver. Gud nåde annars, det vill jag lova er!!

När vi hade varit hos läkaren igår så tog vi en tur ner till Kämpinge för att besöka stranden för första gången denna sommaren. Det var mycket folk trots att vi kom dit på sen eftermiddag. Vi träffade min mamma med familj. En härlig, alldeles lagom stund på stranden.

Vi åkte sedan hem och åt en lättare middag för att sedan sitta på vår uteplats hela kvällen. Det var så himla härligt väder. Jag är så glad för vår uteplats, den är så stor, rymlig och fin - vi har en underbar utsikt. Månen var gigantisk igår och från vår uteplats såg man månskenet på havet, så oerhört fint. Låter dö mesigt när jag skriver om det men jag ville bara, mest för min egen skull, minnas hur härlig kvällen igår var, i minsta detalj.

Sedan kom den mindre behagliga natten som spenderades i den fruktansvärda värmen i sovrummet. Jag har försökt sova hela natten, utan att lyckas. Jag har varit uppe flertalet gånger i hopp om att bli lite avsvalkad. Det var lika varmt i hela lägenheten. Jag hämtade kylklamp, våta kalla handdukar, öppnade fönster och hade mig - ingenting hjälpte. Det var så varmt så jag kunde knappt andas. Trött som en galning var jag också, så att gå upp och sätta sig i soffan var jag inte så taggad på.

Jag höll ut och har väl sovit sammanlagt 1 timme i natt. Det känns nu kan jag tala om.

Jag hade tänkt ge mig ut på lite äventyr idag men det känner jag verkligen inte för nu. Vi måste i alla fall bege oss ut i dag för att handla hundmat misstänker jag.

Micke jobbar halvdag i morgon och är ledig i helgen så då ska vi väl hitta på lite saker.

Det är fint väder i dag också, just nu sitter vi på uteplatsen - Micke arbetar och jag bloggar. Varsin dator, mitt emot varandra i härlig skugga. Snart kommer solen hit och då kommer nog Micke krypa tillbaka in till sin lilla vrå medan jag kanske ska passa på att få lite sol på kroppen.

Nåja, vi får se var dagen tar oss, jag måste jaga en ny tid hos barnmorskan också - jag har gått och trott att vi ska dit på fredag men när jag kollade min anteckningar så visade det sig att vi skulle varit där i måndags, ajsing bajsing!! Fy skäms, så oansvarigt kan man tycka.

Jävla försäkringskasseskit!

Man kan ha det roligare än att sitta hemma och ringa 100 samtal en dag som denna då vädret är på topp. Givetvis ska saker och ting alltid krångla, jag blir så jävla trött och känner bara hur jag verkligen inte vill lägga den lilla energi jag har över på sådant här skit.

Jag skulle fått besked på mina sidor på försäkringskassan om föräldrarpenning idag eftersom den ska betalas ut i morgon. Det fick jag givetvis inte och det kunde man ju räkna ut. Dom ska handlägga ärende på högst 30 dagar och dom har haft 35 dagar på sig med mitt ärende. Dom ska höra av sig inom kort om dom behöver kompletterande uppgifter utav mig för att kunna gå vidare i mitt ärende, det har dom inte gjort och då tycker man ju att man ska kunna känna sig rätt lugn om att allt är ok och fungerar som det ska. Dom handlägger fortfarande min SGI och i dag fick jag själv ringa runt, först till försäkringskassan med nummer 385 i kön för att få beskedet om att jag ska ringa min handläggare (som jag fick nummer till). Hon har enligt henne själv ringt mig flera gånger och spelat in på min telefon, vilket inte stämmer eftersom jag har väntat på samtal i från henne och svurit över att hon inte hört av sig. Nåja. Jag fick så korkade besked så jag halvdör lite när jag tänker på det. Nu ska står jag här den 24 juli och ska skicka in 2 dokument, som jag inte har och som jag inte hade haft en aning om och likaså försäkringskassan om jag inte hade ringt idag.

Jag fick be om att få lägsta nivån fram till dom rett ut min ärende eftersom jag står utan inkomst. Jag kan lova att det inte blir så fett med lägsta nivån heller. Shit alltså, nästan så kan skulle kunna lägga sig ner och dö en stund när man tänker på det, därför försöker jag att inte tänka på det men som alla förstår så är det rätt svårt - ekonomin är ju a och o i livet.

Jag känner att vi är på rätt väg när jag lägger på, trots att jag själv tagit tag i allting efter 35 dagar på utredning. När hade dom tänkt höra av sig till mig med sina frågor som dom har för att kunna gå vidare i mitt ärende? Aldrig?! Skrämmande.

Jag blir sedan uppringd av samma handläggare som jag precis talat med och får massa andra besked om papper som dom behöver för att kunna utreda och ge mig min SGI istället för lägsta nivån.

Nu har jag suttit en hel jävla dag och ringt runt till olika människor och företag - vet knappt vad jag sysslar med själv. Allting är så rörigt och det är det sista jag vill uppleva nu.

I morgon måste jag till KK för att prata med en läkare eftersom dom slarvat bort min senaste sjukskrivning som jag väntat på att få hemskickad sedan slutet på maj. Jag ringde redan då i omgångar och försökte få tag i någon som kunde hjälpa mig, utan att lyckas. Jag sket i att sjukskriva mig och gick hemma utan pengar istället för jag kände hur jobbigt och lite lust jag hade med det krånglet precis då.

Jag har 25 dagar kvar till beräknad födsel och nu ska jag behöva ta tag i ALLT IGEN trots att jag enligt mitt tycke har varit ute i jävligt god tid.

Att det ska vara så svårt!?

Känner vilken tråkig och negativ stämning jag har lagt över bloggen nu men tyvärr så är det vad jag kan bjuda på - just nu är det verkligen inte glammigt och rosa glittrigt skimmer överallt...

Tycker det mesta känns hopplöst och jobbigt.

VILL HA!

Här kommer lite nyheter från H&M. Jag vill ha vartenda ett av plaggen på bilderna!!

Dessa söta små brallorna med fötter. 

Matchande mössor till brallorna.

En overall i plysch - mysig!

Söt mössa och små tossor.

"UGGS" till höst och vinter.

Cool tröja!

Gosig pyjamas!

Härligt set med fina färger! Står högt på önskelistan.

Underbart!

Hur sött är inte detta?

En tjockare overall till höst/vinter.