BVC

Vi har inte haft hembesök av BVC än, dom har faktiskt inte ens hört av sig till oss trots att vi anmälde Wincent direkt efter hans födsel. Vi tyckte inte det kändes riktigt bra att inte få komma dit och kontrollera hans vikt och liknande så vi ringde själv dit i onsdags och fick inbokat en tid dagen efter. Det är tydligen babyboom och dom har fruktansvärt mycket att göra.

Vi fick i alla fall en tid till igår klockan 15. Micke var ledig så tidigare på dagen var vi bara hemma och tog det lugnt och njöt av att vara tillsammans.

Besöket gick bra, vi har BVC rakt över vägen så det kan inte bli bättre. Wincent har gått upp till 3525 gram - han vägde 3195 när han föddes, 3040 dagen efter och 3070 vid senaste besöket som var på KK när dom tog PKU-test på honom. Han har alltså gått upp ca ett halvt kilo dom senaste 9 dagarna - superbra!

Vi fick en bra sköterska, hon var så trevlig och lätt att ha och göra med. Hon var så snäll med Wincent och hon tyckte han var ett riktigt A-barn efter vad vi berättade om honom. Han låg så snällt på skötbordet och tittade sig omkring under hela besöket.

När vi hade varit på BVC så tog vi vagnen och gick bort till Ica och handlade hem lite mat. Jag hade bestämt träff med en tjej som skulle säga en helt ny Wubba-Nub-napp till mig. Nezta bet i sönder Wincents Wubba-Nub-napp för någon dag sedan och det var verkligen inte hit. Han älskar den nappen! =)

Wincent 13 dagar!

Wincent är 13 dagar gammal i dag, han var beräknad att födas först den 19 augusti men han valde att komma 9 dagar för tidigt. Det tackar din mamma för! 

Det första dygnet spenderade vi på familje-BB och sedan har allting gått undan. Vi har haft många besök av nära och kära samtidigt som vi har njutit av att bara vara tillsammans och mysa i vår lilla familj. Vi har tagit en dag i taget och bara njutit. Vi har tagit promenader med vagnen och hälsat på hemma hos nära och kära. 

Vi vill tacka för alla fina presenter som vi fått och även tacka för all hjälp som vi fått dessa dagarna med en massa olika saker. Vad skulle man göra utan sina kära föräldrar!? 

Nätterna funkar bra, dom är lugna och kunde absolut varit mycket värre. Innan Wincent var född trodde jag att det skulle vara fruktansvärt under nätterna, att behöva vakna och inte få sova - jag kan säga att jag hade fel. Det är absolut inget jobbigt med det, man bara gör det, det sitter liksom inbakat någonstans. Jag kan till och med ligga vaken ett bra tag efter att Wincent somnat och bara titta på honom, han är så söt när han ligger och gör sina grimaser, en sann liten Lundbergare. 

Det går bra med hundarna, Lexton är helt underbart snäll - han är så lugn och fin och snäll med Wincent. Enzo är också snäll men vill gärna vara med hela tiden och se så att det inte är något på tok med Wincent. Nezta är den som är jobbigast, hon är så oförsiktig, nyfiken, glad och klumpig. Hon söker konstant efter uppmärksamhet och har från ingenstans börjat bita sönder saker igen. Hon har bland annat bitit i sönder Wincents favorit napp. Vi försöker ge dom exakt samma uppmärksamhet, kärlek och tid som dom alltid har fått och det tycker jag absolut att vi lyckas med men givetvis så är där en liten gosse som går först i alla lägen - Wincent. Hanarna har inga bekymmer med det men Nezta är lite svårare. Jag är helt övertygad om att det blir bättre med tiden, vi har haft Wincent hos oss i 13 dagar och det är väl klart att saker och ting inte sitter som en smäck direkt. Det tar tid att komma in i allt, det är väldigt stor förändring i livet, världens bästa! 

Wincent älskar att bada, han tycker det är så skönt! Han blir helt tyst och sedan ligger han bara och flyter omkring. 

Han har börjat fästa blicken bättre, nu lägger han märke till saker och kan faktiskt ligga länge och bara titta. 

Vi ska till BVC för första gången i dag så då får vi se om han blivit något tyngre och längre - hoppas! =) 

Förlossningsberättelse!

Det började natten till den 8 augusti med att jag hade lite värkar, dom kom med 3-7 minuters mellanrum och höll i sig ca 30 sekunder. Jag hade inte hysteriskt ont men jag kunde förstå att det var värkar jag hade. Jag hade inte tidigare känt något liknande. Jag laddade ner en app till telefonen som hjälper till att klocka värkarna. Värkarna kom vid 12 på natten och höll i sig till 7.30 och på morgonen den 8 augusti för att sedan avta helt. Jag blev lite besviken eftersom jag trodde och hoppades på att det skulle vara början på förlossningen. Timmarna gick och jag märkte inte av någon mer värk.

Det blev torsdagen den 9 augusti och jag kände mig rastlös. Micke arbetade hela dagen så jag bestämde mig för att cykla en runda till Limhamn och kolla lite i butikerna. Jag tänkte först besöka min mormor men eftersom jag inte fick tag i henne på hela förmiddagen så fick jag ändra mina planer. Jag tänkte att kanske en cykeltur och lite spring i butiker skulle sätta fart på förlossningen, kanske skulle det sätta i gång på riktigt. Det var absolut värt ett försök. Det var varmt som tusan och jag vet att när jag satte mig på cykeln och tog dom första trampen så kände jag bara hur jag verkligen inte orkade cykla till Limhamn. Jag kämpade dock emot och tog mig "hela vägen" till Limhamn.

Jag satte cykeln och gick in i ett par butiker, bland annat "Pysen" - där inne var det halva priset på allting och jag köpte en hel del kläder till bebisen. Jag minns hur jag gick där och tänkte och önskade att bebisen snart skulle komma så att jag fick använda alla fina kläder som jag köpt under alla månader.

När jag hade gått en stund i Limhamn kände jag hur trött jag började bli, jag var helt slut i kroppen och mina fötter ville verkligen inte mer. Jag fasade för cykelresan hem. Jag började bli rejält hungrig också. Jag försökte återigen få tag i min mormor men lyckades inte. Jag tänkte stanna till hemma hos henne innan jag cyklade hem och då även fika lite. Min mormor svarade som sagt inte i telefon och därför tog jag mig till Lidl istället för att handla lite fika med mig hem.

När jag kommer ut i från Lidl så ringer givetvis min telefon och det är mormor. Vi bestämmer att jag ska cykla hem där en stund och få i mig lite mat samt vila upp mig inför cykelturen hem. Det tar på krafterna att springa runt i butiker i vecka 39! =)

Min moster och min kusin med son kommer också hem till mormor och vi sätter oss på hennes uteplats och fikar. Vi snackar rätt mycket om förlossningar och deras erfarenheter av att föda barn. Jag är givetvis nyfiken eftersom jag inte alls har någon aning om vad som väntar mig. Min kusin berättar för mig att hennes vatten gick mitt i natten, det klickade till och sedan kom där en mindre flod. Jag sa till min kusin att jag inte tror att min förlossning kommer att starta med vattenavgång eftersom bara 10% av alla förlossningar startar så. Jag är helt säker på att det kommer att starta med värkar. Tiden gick snabbt och klockan var snart mycket, jag bestämde med Micke att vi skulle ses utanför Pizzerian i Bunkeflostrand för att hämta hem mat - det var så varmt så vi orkade inte ställa oss och laga till någonting.

Jag cyklade mot pizzerian men kände absolut ingen hunger, nästan så jag ångrade mig att jag hade bestämt med Micke att vi skulle ses där. Nåja, pizza kan man alltid värma om man inte orkar äta upp det. Vi hämtade hem vår pizza och precis som väntat så åt jag typ ingenting. Vi spenderade resten av kvällen framför tvn till klockan blev mycket och vi bestämde oss för att gå in i sängen och sova.

Micke somnade fort, jag låg dessvärre klarvaken och kunde inte alls sova. Jag var uppe flera gånger på toaletten och bara önskade att någonting skulle hända. Jag hade ju trots allt cyklat, motionerat och haft mig hela dagen och dessutom hade jag ju haft värkar bara för någon dag sedan, jag minns att jag tyckte att det borde vara ett tecken på att det var igång.

Ingenting hände och jag vet att jag gick på toaletten sista gången klockan 2 på natten. Jag gick sedan in besviken till sovrummet och bestämde mig för att skita i att ligga och hoppas på värkar mer, det var trots allt 9-10 dagar kvar innan beräknad födelse och det var förmodligen bara väldigt optimistiskt utav mig att tro att något skulle hända redan nu. Dessa tankarna hjälpte och jag kunde till slut slappna av. Jag somnade och sov  i 1,5 timme innan jag vaknade upp av ett konstigt "knäpp" nere i kisseriet. Det kändes ungefär som en klaffbro som stängdes. Jag vet hur jag direkt tänkte på min kusin och hennes beskrivning av hur det kändes och låt när hennes vatten gick. Jag vet också hur jag tänkte "shit, det måste varit vattnet" - jag kände efter med handen om det var blött, men det var det inte, återigen blev jag besviken. Jag låg vid det tillfället riktigt konstigt i sängen så jag vände mig om för att lägga mig lite bättre och just precis då så forsar det ut vatten. Återigen så tänkte jag "shit!!!" jag visste inte alls hur jag skulle berätta för Micke, jag blev rent utav nervös och funderade på att skita i det och somna om. Det gick ju naturligtvis inte. Jag buffade lite lätt på Micke som vaknade ganska omedelbart. Det lät ungefär så här "Alltså förlåt Micke, men jag kan inte hjälpa det - vattnet gick precis". Micke blev givetvis stirrig och ställde sig i sängen och frågade mig om jag behövde en binda. Jag förklarade för honom att en handduk nog skulle passa bättre, dels för att det rann en flod ur mig och dels för att vi inte har några bindor hemma och nog aldrig någonsin har haft det heller.

Värkarna satte i gång direkt. Dom började med 3-4 minuters mellanrum och höll i sig ca 30-40 sekunder. Det kändes, men det var absolut inte så att jag höll på att dö vid det laget. Klockan var 03.20 när vattnet gick och min första värk kom 03.33.

Micke ringde in till förlossningen som bad oss att boka in en tid med prenatal för att komma in på undersökning. What!? Undersökning? Vi fick välja om vi skulle komma vid 08 eller om vi skulle komma vid 11. Jag fattade ingenting, skojar dom med oss eller? Jag hade dock inte ork att vid det tillfället säga något. Vi bokade in tiden klockan 08. Dom trodde givetvis att det skulle ta en massa tid för mig att öppna mig och att jag skulle ligga i 30 timmar för att jag var förstföderska. Tråkigt att man inte tas på allvar.

Klockan blev sen 05 och mina värkar hade börjat komma med 1 minuts mellanrum och dom varade i 1 minut ungefär. Nu däremot så höll jag på att dö. Det gjorde så himla ont och dom kom så fruktansvärt tight. Jag fick absolut ingen tid att vila. Jag kunde inte packa ihop mina saker, jag kunde inte röra mig och kunde knappt prata med Micke. Jag stod bara och hängde över någonting hela tiden. Varje gång jag försökte röra mig från ett ställe till ett annat för att packa ihop det sista så fick jag stanna upp och små dö lite.

Micke sprang runt som en yr höna och löd order - han fick packa ihop allting och det var mycket som vi inte hade packat än. Jag ville så gärna hjälpa till men det var helt omöjligt. När Micke hade tagit hundarna så sa jag till honom att vi måste ringa in till KK igen, jag måste komma in nu - det gick verkligen inte mer nu. Vi ringde in och fick prata med en barnmorska som var norsk, kul tänkte jag, nu ska jag stå med värkar i med 1 minuts mellanrum och snacka i telefon och dessutom förstå vad kvinnan säger. Tro det eller ej, det funkade med några små stunders uppehåll för att ta emot värkarna. Hon sa till oss att komma in för en undersökning men vi skulle vara beredda på att bli hemskickade igen eftersom jag förmodligen inte hade öppnat mig någonting. Jävla skitkärringar tänkte jag, hur fan kan dom bemöta en på det viset när dom inte har en endaste aning - alla människor är väl olika, vissa går det undan för och vissa tar det en evighet för - det är väl lite att utmana ödet att hålla på att dalta såhär, bara ta in mig för fan! Jag började bli trött på det nu och bad Micke att vi skulle skynda oss.

Vi satte oss i bilen när klockan var 06 och då var Micke först tvungen att tanka - givetvis!!! Underbart, precis vad jag önskade i det ögonblicket. Jag höll tag i bilen vid varje värk och nästan låg ner i sätet. Andades igenom värkarna.

Nu var vi framme på KK och det kom 3 kraftiga värkar när vi gick från bilen in till KK. Vi ringde på KK och efter en stund så kom där en kvinna och öppnade för oss. Samma kvinna som gjorde första rutinultraljudet på mig i vecka 18. Hon sa ingenting speciellt när hon tog emot oss, hon visade oss vägen till ett rum och vi gick väldigt sakta genom korridoren. Det kändes som vägen till vårt rum var fruktansvärt lång.

Vi kom in på rum 8, deras största rum. Ett rum med egen dusch och toalett. Barnmorskan satte en CTG-kurva på mig och sedan lämnade hon oss. Vi fick ingen information om vad som skulle hända och vi satt båda undrandes. Mina värkar kom fortfarande väldigt tätt, 1 minut. Jag hade väldigt ont och ringde på knappen för att fråga barnmorskan om jag kunde få en Alvedon eller liknande. Jag fick till svar att dom inte gav det ännu, dom ville först undersöka mig. Amen för helvete!? Menar hon allvar? Jag sa ingenting, men däremot så tänkte jag!

Dom skulle ha skiftbyte och barnmorskan sa till mig att det snart kommer in två nya tanter som ska ta hand om mig. Jag var ganska borta redan då, jag låg mest och fokuserade på att hantera smärtan. Jag minns vad som sagts, men jag minns inte om jag svarat eller vad jag svarat.

Det kom "snart" - har ingen aning eftersom min tidsuppfattning helt försvann - in två nya barnmorskor. Det var en yngre tjej och en utländsk som var med i utbildningssyfte. Dom frågade givetvis om det var ok att hon var med under min förlossning och det tyckte jag att hon skulle få. Stackars kvinna, hon ångrar sig nog att hon var med. Barnmorskorna som var med under förlossningen var helt underbara. Jag har absolut inget negativt att säga om någon utav dom. Dom undersökte mig vid 08 och då var jag öppen 2-3 centimeter. Jag hade väldigt ont vid det laget och dom satte en morfinspruta i gumpen på mig. Jag minns att jag försvann i ungefär 4 timmar, alltså under tiden morfinet var i min kropp - det försvann lagom till klockan 11. Jag vet att jag tänkte att om det bara är så här härligt lummigt och skönt så kommer jag kunna föda honom utan några problem. Jag var verkligen hög och minns i efterhand inte ett dugg av vad som hände mellan 8-11. När klockan blev 11 så bad jag om att få in en narkosläkare så att jag kunde få ryggbedövning. Dom ringde efter läkaren men dom påpekade även att jag öppnade mig  väldigt snabbt och att innan läkaren la en bedövning på mig så skulle dom undersöka mig för att se så att jag inte var fullt öppen.

Läkaren kom ganska snabbt, jag vet att jag tyckte att allting tog en himla lång tid - det var väntetid på allt kändes det som. Vad man än bad om så skulle dom ringa efter någon eller fixa något först. Jag hade så jävla ont vid det laget och bara önskade att läkaren skulle komma omedelbart.

Jag vet att jag såg en man med gröna kläder, han klappade på mig och hade vänlig röst men jag minns inte ett dugg mer än att dom sa till mig att jag var fullt öppen och att det inte var lönt att dom la en ryggbedövning på mig eftersom bebisen skulle komma inom en halvtimme. Läkaren erbjöd en annan bedövning, en spinalbedövning - det skulle ta en halvtimme för den att verka och det togs beslut om att vi inte skulle lägga den heller eftersom det förmodligen inte var lönt. Jag var fullt öppen och bebisen skulle komma inom en halvtimme - mina krystvärkar var i full gång.

Jag hade tidigare haft lustgasen som bästa vän, tyvärr så hjälpte den inte längre - det gick inte alls att andas i genom krystvärkarna. Jag låg alltså nu helt utan bedövning, inte precis vad jag hade drömt om kanske.

Vad vi inte visste då, det var att bebisen inte alls tänkte komma ut inom en halvtimme, NÄ, han tänkte dröja 3 timmar till. Jag med krystvärkar i 3 timmar - fortfarande lika regelbundna och tighta, 1 minut. Barnmorskorna sa att dom kunde se huvudet och efter varje värk så sa dom att nu är han snart här, han var snart här i 3 timmar - jag började tröttna och den motivation som jag hade känt tidigare när dom talade om för mig att han snart var här, den började sakta men säkert att lämna kroppen. Han kom ju för fan aldrig!?

Det visade sig att han gled tillbaka in efter varje krystvärk.

Jag var helt slut nu, jag bad dom söva mig, och jag vet hur jag låg och funderade på om jag skulle be dom skjuta mig eller möjligtvis döda mig på något annat sätt. Jag orkade inte mer, smärtan var helt fruktansvärd. Jag har normalt en väldigt hög smärtgräns.

Dom förstod att jag hade fruktansvärt ont och att jag inte orkade mer. Dom tillkallade en läkare för att se om dom skulle använda sugklocka och ta ut honom. Jag brydde mig inte om ett skit just då, jag ville bara få slut på allting. Läkaren dröjde givetvis och till slut så kom där ingen läkare utan en barnmorska till. Läkaren hade skickat en barnmorska istället för att innan dom kollade om sugklocka var ett alternativ så skulle dom testa en annan sak - typ att vika ihop mig till ett kuvert och trycka ut bebisen.

Vid varje värk så la sig en barnmorska på min mage och försökte pressa ut bebisen, 2 stycken barnmorskor stod och tryckte upp mina ben mot min mage, en barnmorska öppnade upp hela kisseriet med fingrarna för att göra mer plats, Micke stod och tryckte mitt huvud mot min mage och jag själv krystade som en idiot. Fy fan!!!

Det tog tid men till slut så kom huvudet ut, och jag hörde att dom sa detta rätt lummigt så jag visste inte om det stämde eller om jag hade inbillat mig. Det visade sig att huvudet stod utanför under 2 krystvärkar, resten av kroppen kom aldrig ut och till slut så drog barnmorskan ut det lilla trollet.

Jag fattade ingenting. Det var över. Jag fick upp en bebis på magen. Jag såg aldrig hans ansikte men jag höll i hans händer, kände på honom och pussade på honom.

Jag såg att Micke var tårögd, jag själv förstod ingenting, det var så fruktansvärt mycket känslor, kärlek, smärta, nervositet, förväntan och mycket mer. Dom frågade om Micke ville klippa navelsträngen och det hade han varit tveksam till tidigare men han tog ett beslut om att klippa den och det var inte så farligt har han berättat i efterhand.

Micke fick hålla bebisen medan barnmorskorna tog hand om mig och fixade med allt som kommer efter förlossningen. Moderkakan ville dom gärna visa upp, men nej tack!! =)

Det tog ungefär 1 timme efter att bebisen var ute innan jag såg hans ansikte, hans söta, helt perfeka lilla ansikte. Jag fattade fortfarande ingenting. Det var så sjukt stort.

Den 10 augusti, 14.28 föddes vår bebis som sen fick namnet Wincent Matteo. Ett namn som vi länge varit väldigt överens om.

Vi stannade ett par timmar inne på vårt rum inne på förlossningen eftersom dom hade fullt upp och inte kunde hjälpa oss upp till BB. Tanken var att jag skulle spendera natten på BB själv eftersom pappa inte får vara med där. Det visade sig vara fullt inne på BB och vi fick istället komma till familje-BB där pappa får lov att vara med för en summa på 250:-/natt. Det tyckte jag var väldigt skönt, jag tyckte tanken på att vara ensam med Wincent under natten var läskig och jag tyckte synd om Micke som inte skulle få spendera natten med oss. Pissigt system, man är väl 2 om att få barn - snacka om jämställdhet.
Dagarna inne på familje-BB gick snabbt. Jag var full av adrenalin efter förlossningen. Jag varken åt eller drack knappt, jag låg mest och tittade på Wincent. Dessutom var maten som KK erbjöd fullkomligt grotesk, det såg typ ut som det kom ur mig under förlossningen och smakade ungefär som det förmodligen hade smakat om man hade ätit det, ha ha! Vi till och med fotograferade maten, så speciell var den!

Vi fick åka hem den 11/8 vid 19 tiden efter att en läkare hade kollat så att allting var bra med Wincent, vilket det var!

Det var oerhört skönt att komma hem samtidigt som dagarna inne på KK varit rätt mysiga.

Jag älskade Wincent från första stund, men kärleken till honom blir bara större och större för varje dag som går.

Det är fortfarande, 11 dagar efter Wincents födsel, väldigt omtumlande, väldigt mycket känslor i omlopp, mycket tankar och mycket som man knappt förstår. Jag kan inte förstå att det är mitt barn. Jag har nästan precis kommit fram till att jag får lov att behålla honom. Dom första dagarna kunde jag nästan börja gråta för att jag inte ville "lämna tillbaka" honom.

Förlossningen tog 10 timmar från det att vattnet gick. Jag var helt 100 på att jag inte skulle ha fler barn dagarna efter förlossningen p g a smärtan. I dag kan jag inte ens beskriva hur en värk känns, det är precis som att det inbyggt att man ska glömma det. Nu finns bara alla UNDERBARA känslor kvar och jag kan absolut tänka mig fler barn i framtiden.

Det finns ingen mening med att skriva en massa kärleksförklaringar till Wincent här, för det går inte att beskriva kärleken som jag känner. Inga ord räcker till. Han är nummer 1 - helt enkelt. Det bästa som finns.

För er som undrar hur det gick för Micke under förlossningen så kan jag säga att han var helt fantastisk. Jag hade absolut inte klarat det utan honom, det låter i för sig rätt löjligt att skriva så, för det är väl en klassisk mening i detta sammanhanget men det är verkligen så. Han hjälpte mig så enormt mycket och jag kan lova er att om kärleken till Micke var stor innan så är den om möjligt ännu större nu. Han är världens finaste pappa och sambo!

Wincent har anlänt!

Wincent kom till världen den 10 augusti - 14.28. Han var 52 centimeter och vägde 3195 gram. Världens mest perfekta lilla kille! Jag uppdaterar mer med tiden. Just nu går all tid åt att bara titta på min lilla skatt!

9/8-12.

Jag tog mig en cykeltur in till Limhamn i dag. Det var skönt att sätta sig på cykeln samtidigt som det inte var så skönt. Det tog liksom emot samtidigt som det inte gjorde det. Det var skönt att komma ut men det kändes som att det kanske var lite too much med en runda "hela vägen" till Limhamn.

Jag kom snabbt på andra tankar och det blev helt plötsligt mer behagligt än obehagligt att cykla och vips så var jag och cykeln inne i Limhamn.

Jag gick omkring lite i dom olika butikerna, var inne i en fin liten second hand butik som heter Pysen, dom har rea nu så jag tänkte passa på att fynda lite. Jag är inte så glad för begagnade saker annars men dom tar bara in saker som är i väldigt fint skick. Jag hittade 2 fina plagg och 3 mössor till ett bra pris - 60:-! Helt överkomligt.

Jag försökte få tag på min kära mormor medan jag gick omkring i Limhamn, tyvärr utan att lyckas. När jag hade bestämt mig för att handla lite mat med mig hem och sedan cykla hem så ringer den gamla tantan så klart!! Jag bestämde mig trots att jag precis handlat en massa mat, för att cykla hem till henne. Jag har alltså spenderat ca 3 timmar där i eftermiddag - det blev så fint väder så vi fika och snacka en massa. Mina kusiner och moster kom också dit en sväng lite senare.

Jag bestämde med Micke att vi skulle ses på Ica vid 19 tiden för att hämta med oss pizza hem, orkade inte laga mat i denna värmen och dessutom har jag kämpat som en tok hela dagen med att cykla omkring så det kändes helt rätt med pizza.

Jag var dock inte ett dugg hungrig när vi väl hade köpt pizzan. Jag har rätt mycket sammandragningar nu som faktiskt gör lite ont och dessutom så har jag ett sjukt tryck neråt - vi får väl se var det leder.

Jag ska fortsätta ta det lugnt nu i soffan och ligger jag inte på KK i morgon så ska jag nog hitta på något med min kusin eller mormor eller båda två =) Vi får la se.

Värkar av något slag!

Jag har inte känt mer än mensvärk tidigare, typ som molande värk i rygg och mage. Jag har tyckt det varit tråkigt att inte ha känt minsta lilla värk. Jag har ju även haft sammandragningar men dom känns ju ingenting, det bara stramar åt.

Jag vaknade natten till igår vid 02.00 och kände hur det var som ett band som bara spändes och spändes  som en riktig jävlig mensvärk, något jag inte känt förr. Jag försökte först skita i det och somna om men det gick verkligen inte. Dom kom ganska regelbundet och hela tiden. Jag hade inte en aning om att det kunde vara värkar, för det var för bra för att vara sant. Jag insåg dock efter ett tag att detta verkligen var värkar. Jag tog telefonen och började klocka, det visade sig att dom kom med 5-8 minuters mellanrum, dom flesta låg på 7 minuter och varade i 40-50 sekunder. Det var liksom som en våg av smärta som kom, det började lite för att sedan växa sig starkare till en topp för att sedan plana ut till ingenting igen och så höll det på. Vissa gjorde lite mer ont än andra.

När klockan var 7.30 så gick jag upp tillsammans med Micke och åt frukost. Han skulle till jobb och jag var hungrig och hade legat vaken hela natten. När jag hade ätit frukost så försvann allt ganska snabbt. Det avtog helt enkelt och sedan spenderade jag resten av dagen med fruktansvärd huvudvärk, ont i ögonen och i nacken. Riktigt jävligt.

När klockan var 21 så var jag så rastlös så jag tog en rask promenad med Enzo - sedan gick vi och la oss och kollade på lite OS. Jag har inte känt något liknande det som var igår under natten sedan 7.30 igår.

Vi får se vart det hela bär. Jag hoppas att det är igång och att det snart börjar göra riktigt riktigt ont så att vi kan åka in. Det är bara 10 dagar kvar till beräknad födelse nu och jag vill bara ha ut det lilla trollet nu.

Det är många som varna för att det förmodligen bara kommer att smälla från ingenstans och sedan är det igång, många har inte känt någonting innan det satt igång på riktigt.

Jag känner mig lite orolig för att ge mig iväg, känns lite läskigt om något skulle ske - det som skrämmer mig mest är om vattnet skulle gå helt offentligt inne på Lindex typ - fan vad pinigt. Jag kan inte heller stanna hemma resten av tiden som återstår. Jobbigt!

Enzo längtar också efter bebisen!

Mys!!!

Besök hos barnmorska och mormor.

I dag var det besök hos barnmorskan, börjar bli trött på det nu faktiskt. Det är nödvändigt och viktigt men det känns inte lika spännande som förr, längre.

Allting var bra i dag, hade ett SF-mått på 35 centimeter. Hjärtat slog fint. Jag hade ett bra blodtryck. Barnmorskan tyckte huvudet fortfarande var lite ruckbart, vilket andra barnmorskor inne på KK sagt att det inte var - så det är lite snurrigt kring det.

Hoppas att det var sista gången i dag, fick inbokat 3 tider till om han inte skulle hinna komma innan. Vi får verkligen hoppas att han behagar att titta ut innan nästa besök.

Jag cyklade dit i morse, tyvärr så var det dåligt väder och jag fick stå ut med lite regn. Jag bestämde med min mormor på vägen till barnmorskan att jag skulle köpa med mig lite bullar hem till henne efter besöket. Jag handlade med mig och var riktigt hungrig när jag väl var hemma hos min mormor - vilket resulterade i att jag åt för mycket.

Vi tog det lugnt hela eftermiddagen, låg och läste, snackade och fika lite då och då - för tro mig, hemma hos min mormor är man aldrig hungrig. Man hinner knappt äta upp en sak förrän nästa serveras. Jag håller alltid på att spy efter ett besök hos min mormor.

Klockan blev en hel del så Micke och jag bestämde träff på Ica i Bunkeflostrand - jag cyklade i från Limhamn och mormor och Micke cyklade hemifrån efter att han varit ute med hundarna och arbetat klart. Vi var ju tvungna att handla mat till i kväll och lite annat, även det tråkiga måsten.

Det blev enklare mat i dag, det har varit en skön dag, tyvärr har jag haft lite ont i huvudet till och från. Jag har haft lite ont i huvudet nu dom senaste dagarna.

Jag har även känt av värk i ryggen i dag också. Bebisen har varit aktiv som vanligt, han är som mest aktiv under kvällen - då åker magen fram och tillbaka åt alla håll. Det kan göra riktigt ont när han sparkar.

Det återstår 12 dagar innan 19 augusti - come on, är allt jag har att säga nu. Jag tycker vi har väntat tillräckligt länge på trollungen nu.

=)

Vi har blivit riktigt bortskämda ett par dagar nu. Vi åt ju som jag skrev tidigare hemma hos min mormor i torsdag och i fredags så blev vi bjudna på restaurang av Mickes snälla mamma. Tur man har så underbara människor omkring sig, vad skulle man annars göra! Vi får bjuda tillbaka en annan gång.

Vi åt en härlig middag på Babas i Limhamn, vi satt på deras nya uteservering. Det var både mysigt och gott! Härligt att få komma ut och njuta lite av livet, träffa människor som man uppskattar att ha omkring sig, snacka en massa strunt och ta vara på det fina vädret på samma gång.

Vi gick inom Hemmakväll efter restaurangbesöket och handlade med oss en stor godispåse med oss hem, finns det något bättre godis!? Hade kunnat leva på deras godis.

Vi åkte i väg på en liten utflykt i lördags, vi tog det dock lugnt på förmiddagen och vi åkte inte i väg förrän på eftermiddagen. Vi körde till Gislövs marknad, det var lagom väder för det och jag har inte gått på en enda marknad i år - så vi kände att det var dags nu. Vi gick igenom marknaden, rätt svettigt trots att vädret var lagom, mycket speciella människor som man kunde skratta lite gott åt - vi handlade ingenting. Vi provade lyckan på chokladhjul inne på tivolit men tyvärr var den inte med oss. Vi handlade varsin glass och åkte sedan vidare till Höllviken där vi köpte mat i från Burger King - riktig lyxmat ha ha. Vi tog en rejäl meny eftersom klockan var mycket och så bestämde vi oss för att inte handla mat med oss hem sen - det blev lite mackor och så klart godis (hemmakvälls-rester) sen på kvällen.

I dag började dagen med att jag återigen tyckte att fosterrörelserna var svaga eller nästan obefintliga - det tog ett tag innan vi bestämde oss för att ringa in till KK och dom bad oss komma in för en undersökning. Tiden kvar knapp, Micke skulle på fotboll och barnmorskan sa att dom hade väldigt mycket att göra så vi kunde få vänta ett bra tag. Det fanns inget tvivel om att bebisens välmående är prio 1 för oss, vi fick helt enkelt ta oss in för en undersökning trots att det inte kändes så himla lockande.

Vi kom in och fick vänta i 45 min innan vi blev omhändertagna. Vi sattes på en CTG-kurva i 30 minuter, när den hade varit i gång så kom barnmorskan in och hon tyckte att det såg riktigt bra ut - ett riktigt skolexemplar sa hon.

Man tog blodtryck som visade 110/80 - jag brukar ligga på 80 men inte så "lågt" som 110 - det brukar ligga på minst 120 - men enligt tjejen som tog blodtrycket så var det hur bra som helst.

Mitt urin visade nog ingen protein eftersom dom inte nämnde något om det efter att jag lämnat in urinprovet.

Vi fick sen vänta på läkaren i ca 30 minuter, där fanns bara 2 st läkare på HELA KK så alla vi behövande fick turas om - vilket innebar en ganska rejäl väntetid för många. Jag är glad att han kom så pass snabbt till oss.

Han sa att han hade kollat på kurvan och mina prov - allting såg ut precis som det skulle. Han ville dock kolla fostervattnet och då innebär det ett ultraljud. Han konstaterade att ultraljudet var bra, inga konstigheter där heller.

När vi hade varit inne på sjukhuset ett tag så kom rörelserna i gång ordentligt. Läkaren nämnde att min moderkaka ligger i framvägg (vilket vi vet) men att den är väldigt stor nu och väger väldigt mycket så att den kan ta mycket utav rörelserna och att det kan vara därför jag uppfattat det som att jag inte känt så mycket.

Vi fick lämna KK med goda besked. Det kändes skönt att få komma in och kontrollera så att allting var bra, det kunde lika gärna vara mindre bra och då hade man aldrig förlåtit sig själv om man inte hade åkt in.

Jag har känt mensvärk i ländryggen och fram till i magen i dag - något som jag inte känt i samma grad tidigare. Jag har även haft lite ont i magen, konstigt ont i magen - vet inte alls om detta är något tecken på att det börjar närma sig men jag vill i alla fall få det skrivit.

I morgon är det dags för besök hos barnmorskan. Micke börjar jobba mer i morgon och han ska inte följa med till barnmorskan. Jag ska cykla dit men det ska nock gå bra =)

Vecka 38-39.

Vi gick in i vecka 38 i söndags förra veckan och nu är vi inne i vecka 39 på söndag, tiden den bara springer förbi nu. Otroligt. Jag kan inte fatta att det är så kort tid kvar. Jag tycker det känns som lång tid samtidigt som jag i bland kan få en chock över att det verkligen kan hända när som helst nu. Om man tänker att det är 1-1,5 vecka kvar av 40 veckor så är det helt plötsligt väldigt kort tid kvar. Tänk att jag hållit ut så länge, Micke också för den delen. Sommarmånaderna har verkligen bara sprungit förbi. 

Det känns helt obegripligt att vi inom några få dagar kommer att ha en bebis här hemma, att det inte bara är vi två och hundarna längre utan att vi faktiskt har en familjemedlem till som förmodligen kommer att ta oss med storm. Jag har tidigare sagt att jag först kommer fatta allting när jag har honom i min famn men jag tror inte ens att jag kommer att fatta det då.

Jag har burit på denna lilla varelse i snart 40 veckor och kan fortfarande knappt förstå någonting. Det är helt overkligt samtidigt som det är mer verkligt än någonsin. Jag ska verkligen snart in på KK och föda ett barn - det är för mig helt obegripligt och det är precis som att jag viftar bort det och inte klarar av att ta in det. Det är så stort att det inte går att ta in och få grepp om. När det väl händer så kommer det nog kännas helt sjukt och oväntat. Något som jag varit medveten om att jag ska göra i snart 40 veckor känns fortfarande helt sjukt. Det är precis som att det inte är sant, som att det bara är något jag inbillat mig och att det aldrig kommer att hända. 

Jag är inte orolig för förlossningen nu, jag vill mest att det ska ske nu nu nu!

Jag har väldigt hög smärttröskel och jag är rädd att jag inte ska begripa när det väl börjat hända saker. Jag har haft lite olika krämpor dom senaste 3-4 dagarna men ingenting som jag "dött" av - det är mer att jag känt saker som jag inte tidigare känt. Det kan göra ont i bland men för det mesta är det ok att leva med, om man säger så. Jag har ingen aning om vad det är jag känner men jag antar att när det verkligen är dags, då känner jag det. 

Jag upplever även att bebisen varit lite lugnare i magen sedan i går, lite orolig över det samtidigt som jag vet att det kan vara normalt. Jag känner ju honom då och då men inte i samma utsträckning som tidigare, jag har puttat och tryckt på magen lite för att få igång honom - ibland lyckas jag och ibland inte. Bör jag vara orolig tro eller ska jag ta det med ro? Nu börjar man bli lite orolig för sådant igen, man är liksom vid målsnöret, det vore ju helt fruktansvärt att snubbla nu! Det finns ju bara inte. 

Magen är stor, mina fötter, ben, händer, läppar och ansikte är svullet som aldrig förr, jag går i mina flip-flop för att inga andra skor passar mig. Dom flesta kläder som tidigare passat under graviditeten dom passar inte längre och helt plötsligt är garderoben helt sjukligt begränsad. 

Innan var man så sugen på att handla en massa bebiskläder, bebissaker, fixa och dona, packa bb-väska och ha sig - nu har jag tappat allt det. Det är nog för att det är så nära nu och att jag bara vill ha honom hos mig innan jag börjar engagera mig i sådant igen. 

Jag minns knappt vad jag packat i BB-väskan och jag minns inte om den är färdig eller om den bör packas med mer saker. Jag kan säga att jag var betydligt mer engagerad för några veckor sedan än vad jag är i dag. Det känns lite som att jag tar allting som det kommer nu. När det väl sätter igång så kollar jag över vad som bör packas ner och liknande, hoppas jag hinner det bara. 

Jag hoppas att förlossningen sätter igång på dagen eller på morgonen, jag känner varje gång jag går upp för att kissa på natten, hur mycket jag önskar att det inte sätter igång precis just då eftersom jag är så fruktansvärt trött och absolut inte kan se mig själv väcka mig och åka iväg till KK. Ha ha! 

Åh vad jag önskar att jag slipper gå till barnmorskan på måndag, att jag slipper gå över tiden och att han kommer snaaaart! =) 

En dag hos mormor!

Jag cyklade hem till min mormor i går på förmiddagen för att hälsa på. Hon bor i Limhamn så det är inte så farligt långt. Det var kvavt ute men det fläktade skönt när jag cyklade. Det går rätt bra att cykla, gör lite ont i gumpen bara. 

Min kära moster, min kusin och hennes son Noah kom hem till mormor en stund också. Vi fikade och snackade en stund. Vi satt ute hela tiden och vädret var behagligt. Både min moster och min kusin tror att trollungen kommer innan denna veckan är slut, anledningen är för att mina läppar är svullna som tusan. Vi kom underfund med att det inom 7 dagar ska bli bebis från det att läpparna börjar svullna och utifrån en bild som jag tog i lördags förra veckan så kunde vi utgå i från att det är innan lördag denna veckan då. Han har därmed inte många timmar på sig den lille skiten. Vi får väl se om skrönor stämmer.

Jag stannade kvar hos mormor när dom andra gick, vi satt kvar en stund där ute innan vi bestämde oss för att åka ner till Malmborgs och handla mat. Vi tänkte först handla med oss färdig mat hem men det är godare med mormors hemmalagade mat så det fick det bli. Micke kom vid halv 5 och vi åt tillsammans. 

När klockan var 20 så tog jag cykeln hem och Micke tog bilen. Det var inget jag var speciellt sugen på egentligen eftersom jag var helt slut i kropp och själ men jag tog mig i kragen och det var faktiskt inte så jobbigt som hade föreställt mig. Det var skönt att cykla hem, härligt väder och jag vaknade till. 

Det var en härlig dag i går, tyvärr så spenderade jag inte så många timmar med min lilla födelsedagsgris här hemma - Nezta fyllde 2 år. Det kunde jag känna lite ångest över eftersom jag gärna får ångest för allting. Jag passade dock på att mysa och busa med henne när jag kom hem i från mormor i stället. 

Det blev en tidig kväll, dom sista timmarna spenderades i sängen med tv-tittande. Det var kvavt som tusan och det blev inte mycket sömn i natt, vilket resulterade i att jag är fruktansvärt trött och energilös i dag. 

Grisen fyllde 2 år!

 Grisen 8 veckor gammal med Enzos täcke. 

Micke hemma hos min mormor efter maten. OS-tittande.

Där långt borta bor vi, en bild från min tur hem. 

Härlig utsikt på vägen hem från mormor! 

En härlig dag och kväll!

Micke arbetade en kort dag i dag och därför tog vi en sväng in till stan. Vi handlade ingenting men vi kom i alla fall ut bland lite folk, det är alltid skönt. Vi var inne på Harmoni barn inne på gågatan men jag blev verkligen så besviken, dom hade absolut inga roliga märken längre, förr hade dom Burberry, Ralph Lauren osv men nu var det bara massa trams.

Vi åkte vidare till Limhamn för att handla hem lite mat men väl inne på Willys så föreslog jag att vi skulle käka på restaurang i kväll. Micke nappade på mitt förslag. Vi handlade lite annat smått och gott och begav oss sedan hem för att umgås lite med våra kära vovvar.

Vi tog cyklarna och cyklade ner till Limhamn vid 18.30, vi bestämde oss för att äta nere på Sea. Det blev en god förrätt och en ännu godare varmrätt. Vi fick byta bord när vi började käka varmrätten för det blev lite kyligt, hittade ett betydligt bättre bord - där solen sken. Mickes mamma kom förbi en sväng och vi satt och snackade till solen började svika, då blev det rätt kallt. Vi tog cyklarna och cyklade hem och nu har vi precis landat i soffan.

Jag har en känsla av att gossen kommer innan denna veckan är slut, vi får väl se. Det kan vara önsketänkande men det kan också vara en inre känsla som stämmer eller inte stämmer. Det återstår några dagar. Jag har inga direkt känningar, har haft lite molande värk i magen i några dagar och lite fjuttiga sammandragningar och lite andra små saker men ingenting som gjort förbaskat ont. Det känns bara som att det kommer ske som en blixt från klar himmel, utan någon som helst förvarning.

Vi har i alla fall haft en mysig kväll och det kändes återigen välbehövligt. Jag hade lite besvär med cyklandet på vägen hem eftersom min blåsa var kraftigt full, det var rätt obehagligt men jag är inte den som är den.