Vecka 34!

Nu är vi inne i vecka 34, tiden springer förbi oss fastän det känns som att den står still i bland. 

Jag pendlar rätt mycket i tanken på om det är dags snart eller om det är lång tid kvar - i bland känns det som att det kan hända när som helst och i bland inser jag hur många veckor det faktiskt är kvar innan det behöver hända något. Det är rätt frustrerande, man vill liksom att det bara ska hända nu samtidigt som man vill att det ska dröja lite till - man är kluven som aldrig förr. 

Magen bara växer och växer, jag har gått upp en hel del i vikt nu - vikt som jag inte trodde för någon månad sedan att jag skulle gå upp, den kom mina vänner, den kom! =) Det spelar ingen större roll. 

Det har blivit tungt att röra på sig, det är jobbigt att gå, man önskar bara att man skulle kunna gå lite snabbare och lite lättare men det tar verkligen emot och det går inte snabbare än vad det gör, helt enkelt. Jag märker det främst när jag går med andra personer, till exempel Micke - jag ligger alltid flera meter bakom honom och då anstränger jag mig ändå för att gå någorlunda snabbt. 

Jag märker hur det sticker till där "nere" en hel del, i bland känns det som att han är på väg ut. Det är svårt att förklara känslan men ungefär som att bebisen tar en pinne och försöker göra hål ut liksom. 

Jag får även sammandragningar vid ansträngning. Magen blir stenhård, det känns lite obehagligt men absolut inget som dödar mig. 

Min navel har jag typ inte sett i hela mitt liv, det har bara varit ett hål in i magen - nu helt plötsligt så börjar den visa sig och den har aldrig någonsin sett ut som den gör nu - den putar inte utåt, för den typen av navel har jag som sagt inte, men den är liksom uttöjd och ja lite mer speciell, ha ha! 

Bebisen är i gång nästan konstant nu, han rör sig hela tiden och i går för första gången så gjorde det riktigt ont en gång när han sparkade mig. Han ligger med huvudet nedåt så han sparkar väldigt högt upp i magen, under brösten nästan. Det känns så fruktansvärt att inte uppskatta hans rörelser, men det är svårt att uppskatta dom nu när det gör så obehagligt ont. 

Jag äter fortfarande som en häst, där finns ingen botten på mig - äter bra saker och rejäla måltider men det räcker inte. Det ska ju vara bra att äta mycket nu, för att ladda upp med kolhydrater inför förlossningen. 

Jag har tagit mina järntabletter i snart 3 dagar och börjar faktiskt redan känna mig mycket bättre. Jag är inte alls så fruktansvärt döende som jag tidigare kunde vara. Jag tar Niferex, 2 stycken om dagen. 

Jag kissar flera gånger om dagen och framförallt under natten. Jag sover relativt bra förutom när jag då måste gå upp för att kissa eller som i natt för att det var så outhärdligt kvavt och varmt i sovrummet. 

Känner ganska omgående av min onda rygg när vi varit ute och gått, varit på aktiviteter, städat, suttit länge, stått länge osv. 

Jag mår bra utöver alla små skavanker. Just nu har man en enorm längtan efter att få se den lilla bebisen, att få lov att hålla i honom och pussa på honom. Jag är spänd på hur dagen då allting sker kommer att vara och kännas och jag är spänd på att få börja ett nytt liv med vår lilla gosse. Jag undrar hur han ser ut, hur han kommer att vara, om han har hår, om han är stor eller liten och mycket mycket mer. Jag vill bara att tiden ska gå undan nu, trots att förlossningen skrämmer lite så känner jag mig rätt säker på att jag aldrig kommit känna mig redo för förlossningen - så det kan lika gärna få ske snart!! 

Ja, såhär ligger han ju inte eftersom han har huvudet neråt. 

Vecka 33+0 (Vecka 34.)