Hur jag upplevt graviditeten!

Inte visste jag att det skulle vara en sådan berg och dalbana att vara gravid. Det är helt fantastiskt vad mycket man får vara med om, både positivt och negativt.

Inte visste jag heller att man i dom flesta fall får kämpa med att bli gravid, jag trodde precis som många andra verkar tro att det bara är att ha oskyddat sex och sedan sitter man där med bebis och familj. Icke! Det är säkert många barn som blivit till så men i dom allra flesta fall så kämpar verkligen människor med att bli gravida. 

Det är sorgligt att läsa om folk som planerar barn i en specifik månad, vid en specifik ålder eller liknande. Den bittra sanningen kommer nog över dom förr eller senare. Folk tar verkligen en graviditet och ett barn för givet. Det är sorgligt. Jag är glad att jag har fått kämpa för att bli gravid, så att jag förstår vilken oerhörd gåva det är. Jag är ung, frisk, varken röker eller dricker, är inte överviktig, motionerar och uppfyller allt som du som kvinna bör göra för att enkelt bli gravid. Det tog oss över 1 år att nå dit vi är i dag. 

Det är en pina att månad efter månad gå och tro att man blivit gravid, känna efter om man har några symptom och tycka att man har alla symptom i världen - att månad efter månad ta graviditetstest som visar negativt eller som visar positivt för att sedan försvinna tillsammans med den förbannade mensen. Jag gick precis som alla andra och trodde att det var enkelt att bli gravid, vilken chock jag fick.

Man testade metod efter metod och ändå gick det aldrig. Man började fundera på vad som var fel med oss, kunde vi inte få barn? 

Många gånger kändes livet hopplöst och man grät, grät och grät. 

Det känns ganska viktigt att dela med sig utav detta samtidigt som det känns som en privat del i vårt liv. 

Den eviga oron över graviditeten, den oerhörda lyckan och alla förväntningar, drömmar och planer inför vad som komma skall. Oj vad man får vara med om mycket. Du ska inte bara lyckas skapa ett barn. Jag visste inte att det skulle bidra till så mycket oro, den första tiden var fruktansvärd. Lyckan över att att vara gravid var minimal eftersom oron hela tiden tog över. Oron över missfall. Man kände efter konstant, var där något som kändes konstigt, varför gjorde kroppen si och så, varför mår jag inte illa, varför har jag mensvärk osv osv. Jag ska tillägga att lyckan var enorm över det positiva graviditetstestet innan det övergick till den fruktansvärda oron över hur länge man skulle få vara lycklig - jag var van vid att det höll någon dag, max någon vecka innan sorgen kom. Man vågade inte hoppas eller vara glad. 

Jag mådde skit mellan vecka 8 och 14 ungefär, jag var inte människa - jag var så jävla gravid man bara kunde bli. Jag kunde bara äta vissa saker, saker som föll mig i smaken för stunden, jag spydde, jag låg i sängen, jag var döende och ville inte vara gravid längre samtidigt som jag inte ville vara någonting annat hellre i livet. Jag försökte med alla olika metoder här för att få ett värdigt liv, ingenting hjälpte förutom min älskade sambo - han var min drivkraft, min stora hjälp och min andra hälft. Utan honom hade jag inte klarat dessa veckorna. 

Man brukar säga att efter vecka 12 så minskar risken drastiskt för missfall. Jag tror det tog mig till vecka 16 innan jag pustade ut. Först då började jag njuta, känna efter och verkligen vara glad över graviditeten. Tankarna på sena missfall fanns fortfarande men jag försökte att inte tänka på tråkigheter och istället vara glad över att ha lyckats komma så "långt" i graviditeten. 

Vi gick igenom KUB-test som visade att allting var bra med bebisen, inga misstänkta kromosomfel eller liknande - vi kunde pusta ut. Dock försvann inte oron, tänk om där är något annat fel på bebisen? 

Veckorna gick och man började vara glad i stället för orolig över graviditeten. Jag ska dock tillägga att oron har än i dag (vecka 36) inte försvunnit. Den kommer och går. Vi blev kallade till rutinultraljud på KK - man gick igenom hela bebisen för att upptäcka fel och vi fick reda på bebisens kön. HAN visade stolt upp sina ädlaste delar. Vi fick reda på att han hade det bra i magen och verkade vara en frisk bebis. 

Nu började man verkligen vakna och känna att någonting verkligen var på gång. Vi skulle få en son, vi handlade dom första kläderna, började känna en enorm kärlek till den lilla bebisen som låg i magen, man började planera och drömma sig bort till framtiden på ett helt annat sätt. Det var verkligen en bebis och inte ett litet embryo. Man tyckte att man hade kommit långt i graviditeten men hade fortfarande mycket att se fram emot, alltså saker som man skulle checka av på listan "uppleva under graviditeten". 

Jag hade känt lite buffar, inga tydliga rörelser - dom kommande veckorna efter vecka 18 så började sparkarna bli tydligare. Micke kunde fortfarande inte känna något men jag kände som små fiskar i magen. Det var fräckt och man undrade om det verkligen var bebisen man kände. 

Först runt vecka 25 kunde Micke se och känna rörelserna och då kände även jag dom tydligare. Bebisen blev mer och mer aktiv. Nu blev man orolig om man inte kände rörelser så ofta. Vi var på vårt första 3D ultraljud, (det misslyckade ultraljudet) - allting var fortfarande bra med vår bebis och inga tankar existerade på att något skulle gå snett. Jag hade kommit förbi det stadiet och kände mest en otrolig lycka över att vi skulle få en bebis som på alla ultraljud visade sig frisk och kry. 

Vi fick komma tillbaka på 3D och göra ett lyckat ultraljud och en lyckad tillväxtkontroll. Vår gosse var frisk, stark och växte precis som han skulle. Han var varken för stor eller för liten, skönt. Nu ska jag komma till 3D/4D videorna/bilderna - det var det mesta magiska och underbara ögonblick i mitt liv. Det går inte att beskriva med ord hur det kändes att se detta lilla barn som vi skapat, en blandning på Micke och mig. Han var helt perfekt, han var helt enkelt allt vi kunde önska. Den finaste lilla prins man bara kunde tänka sig. Hans sura min och hans små söta gester. Hur han visade oss genom apparaten att han var otroligt missnöjd över vad vi sysslade med - han ville bara sova och inte bli störd. Han var inte den minsta glad, så fantastiskt charmigt och sött, ha ha! Han pillade med sina små söta fingrar överallt i huvudet och han grimaserade - jag fick verkligen hålla tillbaka tårarna. Shit vad jag längtade efter honom efter detta. Vi var så upprymda, lyckliga, glada, uppspelta, förväntansfulla och längtande efter vår prins efter besöket. Jag råder er alla att göra detta ultraljudet trots den förfärliga kostnaden.

Veckorna gick och helt plötsligt var vecka 30 här, herregud nu gick tiden ruskigt fort - var har graviditeten tagit vägen? Endast ett fjuttigt litet rutinultraljud återstod och sedan en massa besök hos barnmorskan. Bebisen var stor, magen började bli riktigt stor och jag började bli less och få ont i kroppen. Nu var längtan efter rutinultraljudet stor. 

Vecka 32 och det blev dags för sista ultraljudet, sista gången vi skulle få se vår son i magen - oj herregud! Så sorgligt samtidigt som det kändes som det äntligen började närma sig slutet på allting. Vi fick se honom, oerhörd kärlek! Han var så stor nu. Han växte fortfarande som han skulle, till och med lite mer än vad han förväntades växa - antingen är han lite större eller så är det som vi misstänker att jag är beräknad en vecka tidigare. Det var härligt att få se honom, det kändes som att det var en person vi kände när vi såg honom sista gången, trots att vi aldrig träffat honom. Vid detta laget har vi sett hur han rör sig i magen, vi har känt hans sparkar och vi ser att magen har vuxit mycket. Det kändes verkligen som att det närmade sig. Endast 8 veckor kvar. 

Nu börjar veckorna gå redigt långsamt, dagarna går snabbt men det känns som det är samma vecka hela tiden - det känns inte som att väntan blir kortare. Väntan är kort och tiden går egentligen snabbt men inte tillräckligt snabbt - så skulle jag vilja sammanfatta det. Man börjar göra klart allting inför hans ankomst, men vissa saker vill man ha kvar att ha på "att-göra-listan" just för att man inte ska bli klar med allt i i förväg och därmed riskera en fruktansvärd väntan. Oron över bebisens välmående har minskat drastiskt. Jag känner honom konstant. Jag är lycklig, välmående och bara längtar efter min prins. Jag har inga andra planer än att allting ska gå bra nu.

Nu är vi inne i vecka 36 - längtan har aldrig varit så stor och jag tror att kommande veckor kommer se likadana ut som nu. Man känner efter, man blir lite orolig när man känner en värk eller smärta, kan det vara på gång snart? Jag känner mig fruktansvärt otymplig och önskar att få bli den gamla Felicia jag en gång var. Man går omkring bland alla bebissaker och bara önskar att få nyttja allting. Jag har aldrig förr dagdrömt så mycket som jag gör nu. Jag dagdrömmer om förlossningen, om hur tiden efter förlossningen blir och mycket annat. Jag bara längtar, är less på min kropp och mitt utseende, vill känna tecken på att det är igång. Jag skulle vilja säga att början och slutet har varit värst. Det som varit där i mellan, alla saker man väntade på att få uppleva, alla delmål osv har varit bäst men givetvis har början och slutet haft sin charm också.

Jag har haft en bra graviditet, det har varit en berg och dalbana - i bland har det varit riktigt bra och i bland har det varit riktig skit. Jag har inte mått så mycket dåligt eller haft krämpor. Jag har däremot haft en hel del krångel med den psykiska hälsan. 

Jag har upplevt mig själv väldigt liten på jorden, väldigt svag, ful, tjock och allmänt äcklig. Jag har känt mig otillräcklig, framförallt när det kommer till Micke. Jag har känt och märkt att jag inte varit mig själv, jag har liksom varit en gravid kvinna i 9 månader och ingenting annat. Det är lustigt hur allting kretsat kring graviditeten, hela livet har stannat upp och allting har bara varit graviditet. Micke är så förstående och han har verkligen varit en hjälte genom dessa månaderna. Han hjälper mig än i dag och jag vet att jag inte hade klarat detta utan honom. Jag kan inte säga att han gjort något speciellt, jag vill bara säga att han alltid funnits hos mig, alltid tagit hand om mig, tagit hand om våra hundar/vårt hem och hjälpt mig igenom dom svåra stunderna i graviditeten. Den som säger att mannen inte gör någonting har helt fel - i bland undrar jag vem jag helst skulle vilja vara - Micke eller mig själv. Jag tror Micke är lika glad över att få tillbaka den gamla Felicia som jag själv kommer att vara. Jag längtar så efter att få vara mig själv, att få göra vid mig, känna mig snygg och göra och vara precis som jag var innan graviditeten med den enda och stora skillnaden att jag faktiskt blivit mamma. 

Jag längtar så efter tiden som ska komma, jag ser så ljust på vår framtid. Jag älskar Micke över allt annat och jag tror att i många fall kan en graviditet riktigt tära på förhållanden men i vårt fall skulle jag vilja säga att den stärkt och gjort saker och ting ännu bättre, trots att det många gånger varit jävligt tufft. Man försöker liksom att bita i hop och lägga all skuld på graviditeten men i bland så rinner bägaren över, både för mig och för Micke. Vi har dock den fördelen i vårt förhållande att vi oftast skrattar oss från bråk och andra små saker. 

Slutsatsen av det hela är väl att man inte ska ta saker och ting för givet. Det är inte bara att bli och vara gravid, det för med sig så många saker och var du inte van vid att ta ansvar innan så blir du det med graviditeten. Du lär dig, du blir stark och du mognar fruktansvärt mycket och snabbt. Det är inte enbart en resa på rosa små fluffiga moln att bli och vara gravid - det är tärande, det är jobbigt, det är till och med riktigt jävligt i bland men kom då ihåg att det inte heller finns någon bättre resa, för dom flesta stunderna är riktigt fina. Att få plusset på stickan, att få känna dom första rörelserna, att följa utvecklingen av bebisen och dig själv, att få gå på ultraljud, att få se sitt mirakel på ultraljuden, att vara två om det underbara som sker, att längta, älska och njuta av den fina tiden, att fantisera om framtiden, att spåna på namn, att handla små söta kläder, att handla alla bebissaker och inse hur mycket man bryr sig om sin lilla ängel trots att han fortfarande ligger i magen, att känna den obeskrivliga kärleken till sitt ofödda barn och till sin älskade man som man delar allt med och sist men inte minst gå och räkna veckorna. Jag skulle inte vilja byta min senaste 9 månader mot någonting. Det är en ovärderlig resa och snart kommer vårt lilla mirakel.

Många säger att när barnet är fött, då börjar livet - jag skulle vilja påstå att mitt liv började på riktigt den dagen jag fick reda på att jag var gravid för sedan den dagen har där inte funnits någon viktigare person än bebisen i min mage och den kärleken som jag redan känner den går inte att ta på. Jag har nästan glömt bort mig själv, allting kretsar kring den lilla gossen.