För några dagar sedan låg jag och tänkte (när jag ändå inte kunde sova) att vi ändå varit rätt skonade från sjukdomar här hemma nu sedan Wincent började på dagis. Jag tänkte framförallt att det var längesedan han var riktigt sjuk. Samtidigt som jag låg med dessa tankarna i huvudet så tänkte en annan del av mig att jag absolut inte fick tänka sådana tankar för då kommer det komma som ett brev på posten.
Jag tror att dessa tankarna uppstod på natten till i fredags, i fredags när vi hämtade W på dagis så hade han bajsat ner sig under dagen, jag tänkte men jag sa ingenting att Wincent såg sjuk ut i ögonen, han var liksom så röd runt omkring ögonen, som han brukar bli när han är sjuk. Vi åkte och handlade efter dagishämtning och allting verkade tipptopp med lilla W. Planerna var att W skulle sova vid kl 20 som vanligt och därefter skulle jag och Micke ha en lugn och mysig kväll i soffan. Sådant ska man ALDRIG planera som småbarnsförälder för då går det garanterat åt helvete. Wincent somnade vid 20 men hade en hemsk hosta och vaknade flera gånger under kvällen. Ni kan tro att fredagsmyset kom av sig, eller ja, det hann inte ens börja!
Lördag kom och vi brukar alltid ge oss i väg, denna lördagen stannade jag i sängen och Micke tog hand om Wincent här hemma. Vi bestämde oss ganska snabbt för att bara vara hemma. Jag har också blivit sjuk och kan såhär på söndagsförmiddagen meddela att det bara blir sämre och sämre. Har så ont i halsen/bröstet när jag hostar, en brännande/varm känsla långt ner i halsen och noll aptit.
Min mamma kom på besök i samband med att Wincent vaknade efter sin vila. Han var då supervarm och jätteröd på kinderna - klassiska febersymptom. Jag tog tempen direkt, 38,6, feber men inte hysteriskt. Tiden gick och han verkade pigg och glad. När min mamma gått hem så tog jag tempen igen på honom, den låg då på 39,8, betydligt mer feber och betydligt mer tagen Wincent.
Febern fortsätter vara hög, snoret rinner, Wincent gnäller, är trött och hängig, hostan huserar fortfarande - allt är förfärligt och det dricks mest och äts minst. Micke har givetvis mycket jobb, jag mår skit och någon måste ta hand om Wincent som också mår skit, den lotten faller på mig - underbart.
söndag 19 januari 2014
Glukosbelastning 16/1-14.
Så var det då dags för det fantastiska sockerbelastningen. Det började med att jag skulle fasta från 22 den 15/1 och sedan skulle jag befinna mig på Cura klockan 8 morgonen efter. Sagt och gjort. Micke och Wincent körde mig till Cura på morgonen innan Micke skulle lämna Wincent på dagis. Jag var så absurt hungrig, jag är inne i en "konstan-hungrig"-period nu också så fastan kom verkligen helt rätt, not.
Jag blev serverad ett glas sockerlösning, stort jävla glas, hade det nu varit gott så hade det väl varit ett minimalt glas, helst så litet att ingenting får plats i det. Nåja, jag drack det och illa mådde jag, precis lika illa som förra gången, alltså med Wincent, fruktansvärt illa. Nu återstod det 2 timmars väntan i väntrummet innan man kan ta blodprov för att ta reda på eventuell graviditetsdiabetes.
Tiden gick och efter en stund kom jag in för en vanlig kontroll hos min barnmorska. Jag var på kontroll senast den 23/12-13 så det var drygt 3 veckor sedan sist.
Följande hade hänt,
23/12-13 / Sf-mått 24, 110/60 blodtryck, 140-145 låg bebisens hjärtljud på, 114 i järn.
16/1-14 / Sf-mått 27, 115/75 blodtryck, 150 hjärtslag hos bebisen, 111 i järn.
Allting var bra och efter 2 timmar kom jag in på ytterligare en kontroll, då sockervärdet, man ska ha under 8,9 om jag förstod det rätt och mitt låg på 7,6 så det var inga konstigheter.
Nu är nästa besök ett sista ultraljud och sedan har jag väl ca 3 inbokade besök kvar för kontroll. Tycker det känns så sjukt lite, känns som jag knappt varit hos barnmorskan, med Wincent kändes det som att jag alltid var hos barnmorskan.
När klockan var 10 så hämtade min mormor upp mig, då var det bara mat omgående som gällde, vi åkte till mataffären och köpte med oss en massa mat hem till henne och sedan trycktes det i huvudet som aldrig förr.
Micke kom och hämtade mig strax innan 15 hos mormor, vi skulle åka och hämta hem lilla Wincent från dagis.
Så var sockerbelastningen över för denna gången, vi får väl se om det finns anledningen att göra det fler gånger i framtiden.
Jag blev serverad ett glas sockerlösning, stort jävla glas, hade det nu varit gott så hade det väl varit ett minimalt glas, helst så litet att ingenting får plats i det. Nåja, jag drack det och illa mådde jag, precis lika illa som förra gången, alltså med Wincent, fruktansvärt illa. Nu återstod det 2 timmars väntan i väntrummet innan man kan ta blodprov för att ta reda på eventuell graviditetsdiabetes.
Tiden gick och efter en stund kom jag in för en vanlig kontroll hos min barnmorska. Jag var på kontroll senast den 23/12-13 så det var drygt 3 veckor sedan sist.
Följande hade hänt,
23/12-13 / Sf-mått 24, 110/60 blodtryck, 140-145 låg bebisens hjärtljud på, 114 i järn.
16/1-14 / Sf-mått 27, 115/75 blodtryck, 150 hjärtslag hos bebisen, 111 i järn.
Allting var bra och efter 2 timmar kom jag in på ytterligare en kontroll, då sockervärdet, man ska ha under 8,9 om jag förstod det rätt och mitt låg på 7,6 så det var inga konstigheter.
Nu är nästa besök ett sista ultraljud och sedan har jag väl ca 3 inbokade besök kvar för kontroll. Tycker det känns så sjukt lite, känns som jag knappt varit hos barnmorskan, med Wincent kändes det som att jag alltid var hos barnmorskan.
När klockan var 10 så hämtade min mormor upp mig, då var det bara mat omgående som gällde, vi åkte till mataffären och köpte med oss en massa mat hem till henne och sedan trycktes det i huvudet som aldrig förr.
Micke kom och hämtade mig strax innan 15 hos mormor, vi skulle åka och hämta hem lilla Wincent från dagis.
Så var sockerbelastningen över för denna gången, vi får väl se om det finns anledningen att göra det fler gånger i framtiden.
fredag 10 januari 2014
10/1-14
I dag lämnade vi Wincent för första gången på förskolan sedan han gick på ledighet i mitten på december. Det var jobbigt, jag vill helst att han ska vara hemma hela tiden, det blir så tomt när han lämnar hemmet. Jag upplevde det som svårt att ha honom hemma och stimulera honom när han var ledig på tisdagarna under hösten, han var riktigt svår, drog fram allt och aldrig glad utan bara arg för att han inte fick röra saker. Både jag och Micke fasade faktiskt inför ledigheten, att det skulle bli jobbigt, eftersom vi visste hur det varit när han varit ledig om tisdagarna. Jag kan dock säga att det har varit en dröm att ha Wincent hemma under julledigheten, det är ett annat barn, han är så skötsam, rolig och trevlig på alla sätt att ha hemma och ha att göra med. Han sköter sig så exemplarisk, han leker fint på sitt rum som han dessutom upptäckt under ledigheten, innan har det mest varit ett rum som står fullt med leksaker, men nu leker han både ensam och med oss där inne. Hans favorit just nu är att leka med sin spis, låtsasmat och hans servis. Han tycker det är superkul, helst av allt ska hans cd-spelare också vara igång med en bra barnskiva, så han kan dansa lite då och då för då trivs han.
Jag träffade Johanna och hennes dotter Isabella på Emporia vid 10 tiden, vi gick omkring och kollade i butikerna och lunchade sedan på Jensens. Vid 14 mötte jag upp Micke för att handla mat och sedan åka och hämta Wincent på dagis. Det har varit en bra dag, nu är man dock helt slut i kropp och själ. Wincent har haft en bra dag på dagis också och det känns bra. Han blev glad när vi hämtade honom, men inte riktigt så glad att han ville hem. Vi avslutade med att handla ett hundben och kolla på djuren på Arken Zoo på Svågertorp och därefter åkte vi hem. Nu blir det matlagning och sedan chill i soffan. Jag handlade två kuddar till soffan idag, vi har redan svarta men eftersom vår matta är röd så tänkte jag att det kunde vara snyggt med lite röda kuddar också.
Vagnen har förresten anlänt till Malmö och kommer att levereras hem till oss på måndag under kvällen. Fan! Jag som ville ha den till helgen. Micke tycker inte att vi ska använda vagnen förrän det är dags för lillebror att åka med, eller i alla fall till vädret är bättre, jag håller inte med trots att vi har en vagn till. Jag ser fram emot att köra runt med den fantastiska varukorgen bredvid sittdelen så länge och slippa bära omkring på matkassar osv.
Jag träffade Johanna och hennes dotter Isabella på Emporia vid 10 tiden, vi gick omkring och kollade i butikerna och lunchade sedan på Jensens. Vid 14 mötte jag upp Micke för att handla mat och sedan åka och hämta Wincent på dagis. Det har varit en bra dag, nu är man dock helt slut i kropp och själ. Wincent har haft en bra dag på dagis också och det känns bra. Han blev glad när vi hämtade honom, men inte riktigt så glad att han ville hem. Vi avslutade med att handla ett hundben och kolla på djuren på Arken Zoo på Svågertorp och därefter åkte vi hem. Nu blir det matlagning och sedan chill i soffan. Jag handlade två kuddar till soffan idag, vi har redan svarta men eftersom vår matta är röd så tänkte jag att det kunde vara snyggt med lite röda kuddar också.
Vagnen har förresten anlänt till Malmö och kommer att levereras hem till oss på måndag under kvällen. Fan! Jag som ville ha den till helgen. Micke tycker inte att vi ska använda vagnen förrän det är dags för lillebror att åka med, eller i alla fall till vädret är bättre, jag håller inte med trots att vi har en vagn till. Jag ser fram emot att köra runt med den fantastiska varukorgen bredvid sittdelen så länge och slippa bära omkring på matkassar osv.
 | |
| Köpte dessa idag, passar bra till dom svarta nedan som vi redan har och dessutom gardiner i samma mönster och en röd matta. Jag är nöjd! |
torsdag 9 januari 2014
Blandat inlägg
Jag har börjat sova fruktansvärt dåligt. Jag ligger mest vaken om nätterna. Jag ligger bara och vänder mig, har halsbränna, tänker och känner mig allt utom trött, på dagarna däremot är jag väldigt trött. Det är så tråkigt! Jag upplever inte att jag har ont i höfter och rygg på samma sätt som jag hade med Wincent, det var det som störde sömnen när jag var gravid med honom.
Wincent har varit helt stenad på morgonen, jag vägrar att dra upp honom när han är så trött, vägrar! Mitt hjärta fixar inte det, så han har fått vara hemma 2 dagar extra nu, vi får se hur det blir imorgon. Han lägger sig ändå kl 19.30-20.00 så att lägga honom tidigare för att komma upp i tid känns inte aktuellt. Han är väl helt enkelt trött, det får man lov att vara.
Vi flyttade för ca 1 månad sedan, nyproduktion, jättefint och bra på alla sätt och vis men jag börjar redan tröttna. Jag är så förbannat trött på att dela boende med flera andra människor, för det är ju i princip det man gör när man bor i lägenhet. Det är fruktansvärt lyhört här, trots betongväggar - det som görs flera våningar nedanför och flera lägenheter till vänster eller höger hörs som om det görs i något utav våra rum. Jag pallar inte sätta hjärtat i halsgropen var och varannan dag. Nu får vi snart en liten bebis, det funkar inte att grannarna borrar i betongväggar med slagborr klockan 23 en vardag då, nä inte på helgen heller för den delen. Wincent har tack och lov inte vaknat av det än, vilket är helt sjukt för ljudet som uppstår är verkligen helt absurt!! Att det aldrig bara kan vara 100% bra liksom, jag skulle aldrig vilja flytta tillbaka dit vi bodde innan, får ångest bara jag tänker på det. Jag trivs bra i lägenheten här, den är superfin, stor och fräsch men det finns så mycket runt omkring som förstör. Vi får väl se hur länge vi stannar här, min förhoppning är att det inte är allt för länge. Hus är en dröm och både jag och Micke hoppas nog att den drömmen blir verklig snart. Det hade varit det bästa för oss med små barn.
Vi bestämde oss för vagn häromdagen, vi har velat fram och tillbaka hur länge som helst nu angående hur vi ska göra. Vi hade först tänkt ha 3 vagnar, en sulky, en syskon och en bättre ligg/sittvagn. Vi kom dock fram till att det inte är det smidigaste. Vi bestämde oss till slut för att köpa en Bugaboo Donkey Duo, ganska dyr men den tillgodoser alla våra behov, den blir helt enkelt perfekt. Vi hade den till Wincent i mono förr men den är inte prisvärd att enbart använda som singelvagn - däremot så kommer alla dess funktioner väl till pass när man har två barn. Den vann dessutom nyligen bäst i test - syskonvagn. Vi beställde den från babyshop.se men det verkar som att dom har problem med att packa beställningen och skicka den, jag vill ha vår vagn NU! Hoppas den kommer imorgon så att vi slipper vänta hela helgen också. Ni undrar kanske varför jag vill ha en syskonvagn så snart, jo för att den går att använda som singelvagn till det kommer ett syskon, man ändrar bara med 3 klick :)
Wincent har varit helt stenad på morgonen, jag vägrar att dra upp honom när han är så trött, vägrar! Mitt hjärta fixar inte det, så han har fått vara hemma 2 dagar extra nu, vi får se hur det blir imorgon. Han lägger sig ändå kl 19.30-20.00 så att lägga honom tidigare för att komma upp i tid känns inte aktuellt. Han är väl helt enkelt trött, det får man lov att vara.
Vi flyttade för ca 1 månad sedan, nyproduktion, jättefint och bra på alla sätt och vis men jag börjar redan tröttna. Jag är så förbannat trött på att dela boende med flera andra människor, för det är ju i princip det man gör när man bor i lägenhet. Det är fruktansvärt lyhört här, trots betongväggar - det som görs flera våningar nedanför och flera lägenheter till vänster eller höger hörs som om det görs i något utav våra rum. Jag pallar inte sätta hjärtat i halsgropen var och varannan dag. Nu får vi snart en liten bebis, det funkar inte att grannarna borrar i betongväggar med slagborr klockan 23 en vardag då, nä inte på helgen heller för den delen. Wincent har tack och lov inte vaknat av det än, vilket är helt sjukt för ljudet som uppstår är verkligen helt absurt!! Att det aldrig bara kan vara 100% bra liksom, jag skulle aldrig vilja flytta tillbaka dit vi bodde innan, får ångest bara jag tänker på det. Jag trivs bra i lägenheten här, den är superfin, stor och fräsch men det finns så mycket runt omkring som förstör. Vi får väl se hur länge vi stannar här, min förhoppning är att det inte är allt för länge. Hus är en dröm och både jag och Micke hoppas nog att den drömmen blir verklig snart. Det hade varit det bästa för oss med små barn.
Vi bestämde oss för vagn häromdagen, vi har velat fram och tillbaka hur länge som helst nu angående hur vi ska göra. Vi hade först tänkt ha 3 vagnar, en sulky, en syskon och en bättre ligg/sittvagn. Vi kom dock fram till att det inte är det smidigaste. Vi bestämde oss till slut för att köpa en Bugaboo Donkey Duo, ganska dyr men den tillgodoser alla våra behov, den blir helt enkelt perfekt. Vi hade den till Wincent i mono förr men den är inte prisvärd att enbart använda som singelvagn - däremot så kommer alla dess funktioner väl till pass när man har två barn. Den vann dessutom nyligen bäst i test - syskonvagn. Vi beställde den från babyshop.se men det verkar som att dom har problem med att packa beställningen och skicka den, jag vill ha vår vagn NU! Hoppas den kommer imorgon så att vi slipper vänta hela helgen också. Ni undrar kanske varför jag vill ha en syskonvagn så snart, jo för att den går att använda som singelvagn till det kommer ett syskon, man ändrar bara med 3 klick :)
Mono använder man till ett barn med tre enkla klick så har man en duo och det kommer vi ändra den till när lillebror har anlänt. Twin antar jag att vi inte kommer få användning utav, men man vet aldrig ;)
Vi har beställt den med svarta suffletter, inte röda.
tisdag 7 januari 2014
Första inlägget om graviditet nr 2.
Jag har tänkt börja skriva lite i bloggen igen. Det är rätt lustigt hur man liksom inte gör allt det som man gjorde när man väntade första barnet. Vi är inne i vecka 28 nu, i vecka 38 föddes Wincent, det skulle innebära att bebisen skulle kunna födas om 10 veckor och vi har fortfarande inte handlat något. Livet rullar liksom på, hade det inte varit för magen, ultraljud och allt annat som hör till graviditeten så hade jag glömt bort det. Det är speciellt att vara gravid med första barnet, andra barnet är också speciellt men inte på samma sätt. Jag ser ju vänner och bekanta som är gravida med första barnet nu och som förbereder, gör fint, pysslar, handlar och lever i gravidbubblan, det gjorde jag också med Wincent - det var en jävligt jobbig tid på något sätt, man gick bara och väntade och väntade. Jag spenderade mycket tid med att googla när det var vanligast att man födde sina barn, alltså i vilken vecka, ni kan ju tro att jag blev besviken när jag läste att dom flesta gick över tiden, det var ju inte riktigt det svaret jag sökte efter när jag googlade. Jag sökte råd från barnmorskan vid minsta lilla fis på tvären, nä, nu är man kaxigare, inte en gång har jag ringt och frågat något, i vecka 28 med Wincent hade jag nog ringt 100 gånger till barnmorskan, varit inne för misstänkt vattenavgång 40 gånger samt googlat ihjäl mig på alla symptom som jag trodde att jag hade men som jag nog önskade att jag hade. Jag föredrar att det är som nu avslappnat, fokus på Wincent, man tar allt som det kommer, man slipper känna en enorm längtan och frustration över att tiden går så fruktansvärt långsamt. Visst längtar man efter den lilla gossen, han är precis lika efterlängtad men det är liksom inte lika jobbigt och frustrerande att veta att man har x antal veckor/månader kvar.
Jag kikar lite smått på bebiskläder nu också, det finns väldigt mycket gulligt och visst skulle man vilja köpa med sig alla små söta strumpor, byxor, tröjor, bodies osv men vetskapen om att det bara ska ligga och damma i en låda ett tag till känns så trist, då tappar man liksom allt sug på något sätt. Minns hur upprymd och glad man kände sig när man handlade till Wincent när han låg i magen, det kändes liksom så nära då, men så kom man hem och la alla sakerna i en låda med vetskapen om att dom inte ska användas på ett bra tag, så jävla jobbig känsla. Tack och lov så har vi Wincent nu så jag kan handla till honom istället, då slipper man känna den tråkiga känslan. Jag väntar med bebiskläder ett tag till.
Först nu känner jag att jag skulle vilja dela med mig av graviditeten, jag vill börja skriva nu för att det är först nu som det händer massa saker. Tiden fram till nu är ganska långtråkig. Hittills har vi varit på tidiga ultraljud, KUB, rutinultraljud och fått reda på att det var en liten lillebror som väntas komma i april och nu senast ett 3D/4D ultraljud där vi såg att lillebror i princip ser likadan ut som storebror. Nu börjar besöken hos barnmorskan komma tätare för nu är det en bebis i magen och inte något litet embryo som ligger och guppar omkring.
Magen växer som tusan, graviditeten ser i princip likadan ut som med Wincent. Jag mådde illa som FAN och spydde mellan vecka 7-16 och därefter har jag mått fint, nu är jag inne i en period då jag äter extremt mycket, väldig aptit på mat, dock inte griskött, precis som med Wincent, då hade jag också en period som jag spydde på griskött. Läste att det är en enorm tillväxtperiod för bebisen i magen nu v 28-32 så det är väl en förklaring till varför man äter som en häst, nästan pinsamt mycket faktiskt. I övrigt lider jag utav sammandragningar som smärtar när jag gör vissa saker som jag kanske inte borde utsätta mig för, detta led jag inte utav när jag väntade Wincent, men jag antar att jag borde tagga ner, jag lever liksom som en icke gravid, jag tänker helt enkelt inte på det. Jag får inte jobba och inte utsätta mig för saker som framkallar mina sammandragningar eftersom dom smärtar.
Nä, nu avrunda jag...Jag skriver mer vid ett annat tillfälle.
Jag kikar lite smått på bebiskläder nu också, det finns väldigt mycket gulligt och visst skulle man vilja köpa med sig alla små söta strumpor, byxor, tröjor, bodies osv men vetskapen om att det bara ska ligga och damma i en låda ett tag till känns så trist, då tappar man liksom allt sug på något sätt. Minns hur upprymd och glad man kände sig när man handlade till Wincent när han låg i magen, det kändes liksom så nära då, men så kom man hem och la alla sakerna i en låda med vetskapen om att dom inte ska användas på ett bra tag, så jävla jobbig känsla. Tack och lov så har vi Wincent nu så jag kan handla till honom istället, då slipper man känna den tråkiga känslan. Jag väntar med bebiskläder ett tag till.
Först nu känner jag att jag skulle vilja dela med mig av graviditeten, jag vill börja skriva nu för att det är först nu som det händer massa saker. Tiden fram till nu är ganska långtråkig. Hittills har vi varit på tidiga ultraljud, KUB, rutinultraljud och fått reda på att det var en liten lillebror som väntas komma i april och nu senast ett 3D/4D ultraljud där vi såg att lillebror i princip ser likadan ut som storebror. Nu börjar besöken hos barnmorskan komma tätare för nu är det en bebis i magen och inte något litet embryo som ligger och guppar omkring.
Magen växer som tusan, graviditeten ser i princip likadan ut som med Wincent. Jag mådde illa som FAN och spydde mellan vecka 7-16 och därefter har jag mått fint, nu är jag inne i en period då jag äter extremt mycket, väldig aptit på mat, dock inte griskött, precis som med Wincent, då hade jag också en period som jag spydde på griskött. Läste att det är en enorm tillväxtperiod för bebisen i magen nu v 28-32 så det är väl en förklaring till varför man äter som en häst, nästan pinsamt mycket faktiskt. I övrigt lider jag utav sammandragningar som smärtar när jag gör vissa saker som jag kanske inte borde utsätta mig för, detta led jag inte utav när jag väntade Wincent, men jag antar att jag borde tagga ner, jag lever liksom som en icke gravid, jag tänker helt enkelt inte på det. Jag får inte jobba och inte utsätta mig för saker som framkallar mina sammandragningar eftersom dom smärtar.
Nä, nu avrunda jag...Jag skriver mer vid ett annat tillfälle.
måndag 3 december 2012
Wincents dop!
Vi valde att döpa Wincent den 10/11-12. Jag tyckte att det datumet var så himla fräckt och lätt att komma ihåg. Vi bestämde oss först för att döpa honom i Bunkeflo kyrka men ändrade oss snabbt till Limhamns.
Någon dag innan dopet så träffade vi prästen och det gick bra. Vi hade turen att få döpa Wincent själv och inte tillsammans med någon annan familj. Vi bjöd in rätt många gäster och det kändes skönt att vara 100% säker på alla skulla få plats i kyrkan, nu fick dom dessutom sitta långt fram och se bra - det är ju alltid uppskattat.
Prästen ville att någon utav mig och Micke skulle läsa en bön på dopet, men vi kände oss inte speciellt sugna på det så vi bad i sista sekund om att prästen skulle läsa den istället, tack och lov så gick det bra.
Wincents dop började klockan 15.00 och det var mycket förberedelser innan. Jag var uppe tidigt på morgonen för att fixa med allting. Jag och mamma åkte till lokalen där vi skulle vara efter dopet, där var en hel del att ordna med innan dopet. Tack och lov så hjälpte mormor också till, hon är en riktig krigare - 77 år och hur pigg och glad som helst.
Till slut så blev vi klara i lokalen, mat och dricka var på plats och det var äntligen dags att åka hem och göra sig själv och Wincent i ordning. Klockan gick riktigt snabbt och helt plötsligt stod vi inne i kyrkan tillsammans med Tina och Angelica som är Wincents faddrar. Tack för att ni kunde tänka er att ta på er detta uppdrag, vi är evigt tacksamma.
Dopet gick bra och tack och lov så kunde alla våra inbjudna gäster närvara och det är vi så glada för!
Wincents dopdag blev riktigt lyckad, han fick så himla fina presenter, tack! =)
Någon dag innan dopet så träffade vi prästen och det gick bra. Vi hade turen att få döpa Wincent själv och inte tillsammans med någon annan familj. Vi bjöd in rätt många gäster och det kändes skönt att vara 100% säker på alla skulla få plats i kyrkan, nu fick dom dessutom sitta långt fram och se bra - det är ju alltid uppskattat.
Prästen ville att någon utav mig och Micke skulle läsa en bön på dopet, men vi kände oss inte speciellt sugna på det så vi bad i sista sekund om att prästen skulle läsa den istället, tack och lov så gick det bra.
Wincents dop började klockan 15.00 och det var mycket förberedelser innan. Jag var uppe tidigt på morgonen för att fixa med allting. Jag och mamma åkte till lokalen där vi skulle vara efter dopet, där var en hel del att ordna med innan dopet. Tack och lov så hjälpte mormor också till, hon är en riktig krigare - 77 år och hur pigg och glad som helst.
Till slut så blev vi klara i lokalen, mat och dricka var på plats och det var äntligen dags att åka hem och göra sig själv och Wincent i ordning. Klockan gick riktigt snabbt och helt plötsligt stod vi inne i kyrkan tillsammans med Tina och Angelica som är Wincents faddrar. Tack för att ni kunde tänka er att ta på er detta uppdrag, vi är evigt tacksamma.
Dopet gick bra och tack och lov så kunde alla våra inbjudna gäster närvara och det är vi så glada för!
4 månader
Wincent blir 4 månader om 7 dagar, det är inte klokt! Var tar tiden vägen? Min lilla fågelunge som var så liten har vuxit och blivit en riktig liten människa, han har sin egen personlighet och han är helt fantastisk. Han har gått upp hur mycket som helst i vikt, han har vuxit mycket på längden, han har fått mycket mer hår och hans ögon har ändrat färg till riktigt klarblå, som sin mammas ögon.
Han skrattar, busar, snackar, sprattlar och skriker av glädje mest hela tiden. Peppar, peppar, så är han väldigt sällan ledsen och besvärlig, han är för det mesta en riktig drömbebis. Han är helt underbar att ha och göra med. Han är lätt att ha med sig överallt, han är snäll på natten och sover långt in på morgonen för det mesta.
Jag älskar livet med Wincent, jag har många gånger under dom senaste månaderna frågat mig själv vad jag levde för innan Wincent föddes och gång efter gång så kommer jag inte fram till ett dugg. Livet är Wincent, Wincent är livet. Han är nummer 1 och jag själv kommer alltid som nummer 2. All min tid ägnar jag åt Wincent, med glädje, jag vill inget hellre. Om jag mot förmodan kommer iväg och är helt själv, till exempel i ett varuhus med någon vän - då kollar jag bara efter saker till Wincent.
Den första tiden i Wincents liv och i vårt nya liv så förstod jag inte riktigt den här kärleken som alla beskriver, eller den här fantastiska känslan som så omedelbart ska komma över en när man fått ett barn. Jag tänkte många gånger "vad har jag gjort med mitt liv?". Det låter fruktansvärt, men jag hade förväntat mig så mycket mer och jag vet att Micke ofta sa "tänk så mysigt vi ska ha i höst med vår lilla bebis, sitta och mysa i soffan osv"...mjo, vilken skev jävla bild....det är inte riktigt så det har gått till.
Det var mer som en enda utdragen dag, fram till han blev ca 2 månader - allting bara rullade på och ett liv utanför det här nya livet med en bebis det existerade inte. Jag var nybliven mamma och ingenting annat. Man får ju lätt en väldigt trevlig bild utav livet med en nyfödd och en fantastisk bild av att bli förälder.
Jag kan säga att kärleken till Wincent och till mitt nya liv som mamma bara växer mer och mer för varje dag som går, vissa dagar vill jag bara explodera i känslor. Jag vill bara skrika ut hur mycket jag älskar mitt liv och hur mycket jag älskar mitt barn och hur jävla stolt jag är över honom.
Nu har det gått 4 månader sedan Wincent föddes och jag har äntligen landat lite och förstår väl först nu det magiska med förlossningen, jag kan titta på bilder från förlossningen, tänka på förlossningen och äntligen förstå hur sjukt jävla magiskt det faktiskt är, hur fantastiskt fint det var och hur mycket kärlek där var runt omkring. Jag tänker ofta tillbaka på dagen då det hände, det är liksom en process som bearbetas än i dag, jag börjar smälta allting och förstå att det är faktiskt jag som legat där och fött fram vår Wincent. Jag var så uppe i förlossningen, då den var så intensiv och jag inte hade någon smärtlindring - jag tror att jag hade upplevt förlossningen på ett annat sätt om jag bara hade fått vara lite mer närvarande, hur man nu kan välja just ordet närvarande, för var det något jag var så var det närvarande - jag kunde ju liksom inte fly om vi säger så.
Man förstår inte kärleken till ett barn innan man fått uppleva den. Jag funderade många gånger på om jag kunde jämföra kärleken till tex mina hundar, till Micke, till mina föräldrar eller liknande med hur jag skulle känna för mitt barn - alltså när jag var gravid - jag hade ingen aning. Jag vet i dag att jag inte kan jämföra kärleken till Wincent med någonting annat.
Jag älskar honom mest av allt!
Han skrattar, busar, snackar, sprattlar och skriker av glädje mest hela tiden. Peppar, peppar, så är han väldigt sällan ledsen och besvärlig, han är för det mesta en riktig drömbebis. Han är helt underbar att ha och göra med. Han är lätt att ha med sig överallt, han är snäll på natten och sover långt in på morgonen för det mesta.
Jag älskar livet med Wincent, jag har många gånger under dom senaste månaderna frågat mig själv vad jag levde för innan Wincent föddes och gång efter gång så kommer jag inte fram till ett dugg. Livet är Wincent, Wincent är livet. Han är nummer 1 och jag själv kommer alltid som nummer 2. All min tid ägnar jag åt Wincent, med glädje, jag vill inget hellre. Om jag mot förmodan kommer iväg och är helt själv, till exempel i ett varuhus med någon vän - då kollar jag bara efter saker till Wincent.
Den första tiden i Wincents liv och i vårt nya liv så förstod jag inte riktigt den här kärleken som alla beskriver, eller den här fantastiska känslan som så omedelbart ska komma över en när man fått ett barn. Jag tänkte många gånger "vad har jag gjort med mitt liv?". Det låter fruktansvärt, men jag hade förväntat mig så mycket mer och jag vet att Micke ofta sa "tänk så mysigt vi ska ha i höst med vår lilla bebis, sitta och mysa i soffan osv"...mjo, vilken skev jävla bild....det är inte riktigt så det har gått till.
Det var mer som en enda utdragen dag, fram till han blev ca 2 månader - allting bara rullade på och ett liv utanför det här nya livet med en bebis det existerade inte. Jag var nybliven mamma och ingenting annat. Man får ju lätt en väldigt trevlig bild utav livet med en nyfödd och en fantastisk bild av att bli förälder.
Jag kan säga att kärleken till Wincent och till mitt nya liv som mamma bara växer mer och mer för varje dag som går, vissa dagar vill jag bara explodera i känslor. Jag vill bara skrika ut hur mycket jag älskar mitt liv och hur mycket jag älskar mitt barn och hur jävla stolt jag är över honom.
Nu har det gått 4 månader sedan Wincent föddes och jag har äntligen landat lite och förstår väl först nu det magiska med förlossningen, jag kan titta på bilder från förlossningen, tänka på förlossningen och äntligen förstå hur sjukt jävla magiskt det faktiskt är, hur fantastiskt fint det var och hur mycket kärlek där var runt omkring. Jag tänker ofta tillbaka på dagen då det hände, det är liksom en process som bearbetas än i dag, jag börjar smälta allting och förstå att det är faktiskt jag som legat där och fött fram vår Wincent. Jag var så uppe i förlossningen, då den var så intensiv och jag inte hade någon smärtlindring - jag tror att jag hade upplevt förlossningen på ett annat sätt om jag bara hade fått vara lite mer närvarande, hur man nu kan välja just ordet närvarande, för var det något jag var så var det närvarande - jag kunde ju liksom inte fly om vi säger så.
Man förstår inte kärleken till ett barn innan man fått uppleva den. Jag funderade många gånger på om jag kunde jämföra kärleken till tex mina hundar, till Micke, till mina föräldrar eller liknande med hur jag skulle känna för mitt barn - alltså när jag var gravid - jag hade ingen aning. Jag vet i dag att jag inte kan jämföra kärleken till Wincent med någonting annat.
Jag älskar honom mest av allt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)