Han skrattar, busar, snackar, sprattlar och skriker av glädje mest hela tiden. Peppar, peppar, så är han väldigt sällan ledsen och besvärlig, han är för det mesta en riktig drömbebis. Han är helt underbar att ha och göra med. Han är lätt att ha med sig överallt, han är snäll på natten och sover långt in på morgonen för det mesta.
Jag älskar livet med Wincent, jag har många gånger under dom senaste månaderna frågat mig själv vad jag levde för innan Wincent föddes och gång efter gång så kommer jag inte fram till ett dugg. Livet är Wincent, Wincent är livet. Han är nummer 1 och jag själv kommer alltid som nummer 2. All min tid ägnar jag åt Wincent, med glädje, jag vill inget hellre. Om jag mot förmodan kommer iväg och är helt själv, till exempel i ett varuhus med någon vän - då kollar jag bara efter saker till Wincent.
Den första tiden i Wincents liv och i vårt nya liv så förstod jag inte riktigt den här kärleken som alla beskriver, eller den här fantastiska känslan som så omedelbart ska komma över en när man fått ett barn. Jag tänkte många gånger "vad har jag gjort med mitt liv?". Det låter fruktansvärt, men jag hade förväntat mig så mycket mer och jag vet att Micke ofta sa "tänk så mysigt vi ska ha i höst med vår lilla bebis, sitta och mysa i soffan osv"...mjo, vilken skev jävla bild....det är inte riktigt så det har gått till.
Det var mer som en enda utdragen dag, fram till han blev ca 2 månader - allting bara rullade på och ett liv utanför det här nya livet med en bebis det existerade inte. Jag var nybliven mamma och ingenting annat. Man får ju lätt en väldigt trevlig bild utav livet med en nyfödd och en fantastisk bild av att bli förälder.
Jag kan säga att kärleken till Wincent och till mitt nya liv som mamma bara växer mer och mer för varje dag som går, vissa dagar vill jag bara explodera i känslor. Jag vill bara skrika ut hur mycket jag älskar mitt liv och hur mycket jag älskar mitt barn och hur jävla stolt jag är över honom.
Nu har det gått 4 månader sedan Wincent föddes och jag har äntligen landat lite och förstår väl först nu det magiska med förlossningen, jag kan titta på bilder från förlossningen, tänka på förlossningen och äntligen förstå hur sjukt jävla magiskt det faktiskt är, hur fantastiskt fint det var och hur mycket kärlek där var runt omkring. Jag tänker ofta tillbaka på dagen då det hände, det är liksom en process som bearbetas än i dag, jag börjar smälta allting och förstå att det är faktiskt jag som legat där och fött fram vår Wincent. Jag var så uppe i förlossningen, då den var så intensiv och jag inte hade någon smärtlindring - jag tror att jag hade upplevt förlossningen på ett annat sätt om jag bara hade fått vara lite mer närvarande, hur man nu kan välja just ordet närvarande, för var det något jag var så var det närvarande - jag kunde ju liksom inte fly om vi säger så.
Man förstår inte kärleken till ett barn innan man fått uppleva den. Jag funderade många gånger på om jag kunde jämföra kärleken till tex mina hundar, till Micke, till mina föräldrar eller liknande med hur jag skulle känna för mitt barn - alltså när jag var gravid - jag hade ingen aning. Jag vet i dag att jag inte kan jämföra kärleken till Wincent med någonting annat.
Jag älskar honom mest av allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar