Jag har tänkt börja skriva lite i bloggen igen. Det är rätt lustigt hur man liksom inte gör allt det som man gjorde när man väntade första barnet. Vi är inne i vecka 28 nu, i vecka 38 föddes Wincent, det skulle innebära att bebisen skulle kunna födas om 10 veckor och vi har fortfarande inte handlat något. Livet rullar liksom på, hade det inte varit för magen, ultraljud och allt annat som hör till graviditeten så hade jag glömt bort det. Det är speciellt att vara gravid med första barnet, andra barnet är också speciellt men inte på samma sätt. Jag ser ju vänner och bekanta som är gravida med första barnet nu och som förbereder, gör fint, pysslar, handlar och lever i gravidbubblan, det gjorde jag också med Wincent - det var en jävligt jobbig tid på något sätt, man gick bara och väntade och väntade. Jag spenderade mycket tid med att googla när det var vanligast att man födde sina barn, alltså i vilken vecka, ni kan ju tro att jag blev besviken när jag läste att dom flesta gick över tiden, det var ju inte riktigt det svaret jag sökte efter när jag googlade. Jag sökte råd från barnmorskan vid minsta lilla fis på tvären, nä, nu är man kaxigare, inte en gång har jag ringt och frågat något, i vecka 28 med Wincent hade jag nog ringt 100 gånger till barnmorskan, varit inne för misstänkt vattenavgång 40 gånger samt googlat ihjäl mig på alla symptom som jag trodde att jag hade men som jag nog önskade att jag hade. Jag föredrar att det är som nu avslappnat, fokus på Wincent, man tar allt som det kommer, man slipper känna en enorm längtan och frustration över att tiden går så fruktansvärt långsamt. Visst längtar man efter den lilla gossen, han är precis lika efterlängtad men det är liksom inte lika jobbigt och frustrerande att veta att man har x antal veckor/månader kvar.
Jag kikar lite smått på bebiskläder nu också, det finns väldigt mycket gulligt och visst skulle man vilja köpa med sig alla små söta strumpor, byxor, tröjor, bodies osv men vetskapen om att det bara ska ligga och damma i en låda ett tag till känns så trist, då tappar man liksom allt sug på något sätt. Minns hur upprymd och glad man kände sig när man handlade till Wincent när han låg i magen, det kändes liksom så nära då, men så kom man hem och la alla sakerna i en låda med vetskapen om att dom inte ska användas på ett bra tag, så jävla jobbig känsla. Tack och lov så har vi Wincent nu så jag kan handla till honom istället, då slipper man känna den tråkiga känslan. Jag väntar med bebiskläder ett tag till.
Först nu känner jag att jag skulle vilja dela med mig av graviditeten, jag vill börja skriva nu för att det är först nu som det händer massa saker. Tiden fram till nu är ganska långtråkig. Hittills har vi varit på tidiga ultraljud, KUB, rutinultraljud och fått reda på att det var en liten lillebror som väntas komma i april och nu senast ett 3D/4D ultraljud där vi såg att lillebror i princip ser likadan ut som storebror. Nu börjar besöken hos barnmorskan komma tätare för nu är det en bebis i magen och inte något litet embryo som ligger och guppar omkring.
Magen växer som tusan, graviditeten ser i princip likadan ut som med Wincent. Jag mådde illa som FAN och spydde mellan vecka 7-16 och därefter har jag mått fint, nu är jag inne i en period då jag äter extremt mycket, väldig aptit på mat, dock inte griskött, precis som med Wincent, då hade jag också en period som jag spydde på griskött. Läste att det är en enorm tillväxtperiod för bebisen i magen nu v 28-32 så det är väl en förklaring till varför man äter som en häst, nästan pinsamt mycket faktiskt. I övrigt lider jag utav sammandragningar som smärtar när jag gör vissa saker som jag kanske inte borde utsätta mig för, detta led jag inte utav när jag väntade Wincent, men jag antar att jag borde tagga ner, jag lever liksom som en icke gravid, jag tänker helt enkelt inte på det. Jag får inte jobba och inte utsätta mig för saker som framkallar mina sammandragningar eftersom dom smärtar.
Nä, nu avrunda jag...Jag skriver mer vid ett annat tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar