Jag tog ett test, vågade inte titta, när tiden hade gått så kollade jag på testet - det var negativt. Jaha, då började tankarna, kanske hade jag testat för tidigt. Hoppet dog inte ut. Jag kastade testet i papperskorgen för att någon timme senare ta upp det och kolla igen, varför? Jag vet faktiskt inte. Kanske undermedvetet? Jag kollade på det och jämförde det i alla ljus som jag kunde hitta, kanske var där ett svagt svagt svagt plus? Nja, Micke kunde inte se det i alla fall. Jag vägrade ge upp. Dagen efter tog jag ytterliggare ett test, samma sak denna gången - fast jag kastade aldrig testet i papperskorgen utan lät det ligga kvar på toaletten. Jag kunde bara inte släppa att jag faktiskt kunde se ett extra streck, alltså skulle det innebära att jag var gravid. Jag tror jag tog 10 test i samma anda, jag kunde bara inte inse och ge upp. Jag vägrade tro att det skulle vara negativt ännu en gång. Jag jämförde dom, fotograferade dom, la dom olika ljus, höll dom mot lampor osv. Ja, minst sagt smått galen. Men så en dag, då var det inget snack längre - där fanns verkligen ett extra streck. Shit! Jag köpte ett dyrare test som var mer pålitligt, eftersom jag inte vågade tro på vad jag såg, kanske var det fel på testet? Även det dyra testet visade plus, tror ni jag nöjde mig där? Nä, jag fortsatte att fotografera och sitta och jämföra. Jag vågade bara inte tro på det.
Nu började det smälta in, det hade verkligen gått vägen denna gången och nu började oron för missfall. Varje gång jag var på toaletten så förberedde jag mig på att det skulle ha gått åt helvete. Det var en pissig tid, en tid av oro men ändå sjuk glädje.
Jag bestämde mig för att vi skulle åka till en privat ultraljudklinik för att ta ett ultraljud och se så att där verkligen var något och att där fanns ett hjärta som slog. Bokade tid och gick och väntade på att dagarna skulle gå snabbt. Detta var i vecka 6+7 (dagar) om jag inte minns fel, alltså i vecka 7. Jag minns hur jag började små blöda dagen innan det var dags för ultraljudet, fy fan! All glädje, förväntan och lycka bara rann av mig - nu var jag säker på att det var missfall. Jag insåg att ultraljudskliniken skulle skicka faktura till mig oavsett - man skulle avboka 24 timmar innan annars fick man bekosta sitt besök ändå. Vad skulle jag göra? 1000:- rakt åt helvete. Jag sov knappt den natten, jag låg bara och var nervös över mitt besök på ultraljudskliniken - tänk vad jobbigt när hon berättar för mig att där inte finns något foster och speciellt ingen hjärtaktivitet. Vad gjorde jag? Jo, jag bestämde mig för att åka dit ändå och berätta för henne att jag hade små blödningar och ville kolla hur det såg ut.
Hon förstod mig, undersökte mig med ultraljudet och direkt kunde jag se min lilla älsklings hjärta picka på i 110. Shit vad sjukt, jag hade väl fått missfall, eller? Nä, allting såg bra ut och barnmorskan kunde inte se var blödningen kom i från. Nu var det bara ett embryo som såg ut som en larv, möjligtvis en sjöhäst - alltså ingen människoliknande varelse.
Barnmorskan ville dock ha dit mig igen om 3 veckor igen för att hon ville hålla koll på mig, då hon såg något på andra äggstocken som hon inte förstod vad det var. Hon sa ingenting utan var väldigt hemlighetsfull. Jag började fråga hur en tvillinggraviditet såg ut, om det kanske kunde vara det. Det kunde ju vara det men det fanns ingen hjärtaktivitet där, tyckte barnmorskan. Jag drog då till med betydligt värre saker och fråga henne om det var tumör/cancer? Hon klappade på mig och sa att jag inte skulle vara orolig. Jaha, men det var ju jävligt betryggande och härligt. Jag skulle nu gå i 3 veckor och inte veta om det var tvillingar eller kanske ett tumör. Dock gick jag ändå hem med ett lugn i magen, jag hade ju sett att bebisens hjärta slog och att den faktiskt fanns där på riktigt. Micke höll på att få en hjärtinfarkt och jag tar nog inte i om jag säger att han bad till gud att det inte skulle vara tvillingar, givetvis hade vi säkert blivit fantastiskt glada men just precis då kändes det inte så aktuellt och kul. Och ännu mindre om det var cancer eller ett tumör av någon sort. Var det kanske det som blödde? Herregud. Jag var så jävla nervös och inne i min egen värld att jag glömde bort Mickes födelsedag. Han fick påminna mig på morgonen, eller vid lunch rättare sagt, att han faktiskt fyllde år. Om ångesten var stor innan så var den nog ännu större nu. Hur kunde jag glömma hans dag? Världens sämsta flickvän och sambo, here I am.
Nåja, barnmorskan ringde dagen efter och talade om för mig att en läkare hade kollat på mina ultraljudsbilder och det var förmodligen bara mina tarmar, jag kunde vara helt lugn men jag var ändå välkommen på ett gratis ultraljud på den tidigare bestämda datumet.
Det var i vecka 8+6 (vecka 9 och vi åkte tillsammans in på ultraljudskliniken, fick se vår bebis som nu faktiskt såg ut som en riktig bebis - dock med ett stort huvud och liten kropp. Liten utomjording, skulle jag vilja kalla den nu. Oerhörd lycka - vår bebis fanns kvar och hjärtat slog. Den hade nu förvandlats från en sjöhäst till en utomjording, kul, utvecklingen gick framåt.
Veckorna gick, jag mådde skit och då menar jag verkligen skit - jag var ungefär lika mycket utomjording som min bebis såg ut som en. Jag låg i sängen i veckor och bara bölade. Tack stackars Micke som stod ut med mig, utan dig hade jag aldrig klarat det. Vi var nu inne i vecka 14 och det var dags att bestämma sig för om vi skulle göra ett KUB-test eller ej, det var ett stort beslut att ta då vi fick bekosta det själv på privatklinik. Mödravården erbjuder inte kvinnor under 34 år det. Vi tog ett beslut, sista dagen som det var möjligt att göra testet så åkte vi dit och gjorde det. Man tar ett blodprov och mäter nackspalten via ultraljud på bebisen, på så vis så kan man räkna ut och se hur stor risken är att vår bebis har kromosomfel. Ultraljudet var fantastiskt, det var i vecka 13+6(dagar) nu var det en riktig bebis, som vinkade, rörde sig, tog sig i huvudet, sparkade och hade sig. Det visade sig att det var en chans på 1 av 22600 att vår bebis skulle födas med kromosomfel, skönt.
Vi är nu inne i vecka 20, 19+3. På söndag är vi inne i vecka 21. Halva tiden har gått. Vi var på vårt första ultraljud på KK i måndags - som vi har längtat efter att få reda på om det är en pojke eller flicka där inne. Vi kom in på KK och träffade vår barnmorska - hon visade oss in i rummet som var mörkt med några svaga spottar i taket - en stor LCD-skärm där vi skulle se bebisen snart. Jag drog ner tröjan och hon började köra med maskinen - herregud! Det var en stor, riktig, levande bebis där inne nu som hade stora söta fötter och händer och fingrar som rörde sig. Världens sötaste. Hon gick igenom hjärnan, hjärtat, ryggraden och njurarna - hon kollade blodflödet och mycket annat, allt såg så fint ut och där var minsann inga konstigheter. Nu började hon avsluta ultraljudet och jag fick lite panik och frågade om hon hade möjlighet att se om det var en pojke eller flicka. Hon svarade att vi kunde kika efter om den ville visa upp sig för oss, ibland vill dom nämnligen inte det. Det tog 1 minut sedan sa hon "Ja nu ser det ut som att den vill visa upp sig, det ser ut att vara en pojke!". Jag hade hoppats på en tjej och Micke på en pojke - men jag kan inte beskriva lyckan över att få veta att det var en än så länge frisk och levande pojke där inne - jag hade svårt för att hålla tillbaka tårarna. Han var så fin. Micke var superglad och jag var glad för Mickes skull som så gärna hade önskat sig en pojke. Jag kan även tillägga att vi båda såg direkt att det var en pojke, innan barnmorskan hann säga det - det syntes om vi säger så, där låg en söt liten säck, haha! Min magkänsla genom graviditeten har varit tjej, fram till 2-3 veckor innan ultraljudet, då växlade jag om och ångrade mig och var helt övertygad om att det var en pojke. Jag sa "Ja men det visste jag ju" när barnmorskan sa att det var en pojke och Micke fick ur sig ett fånigt men otroligt nöjt fnitter.
Första ultraljudet,
Andra ultraljudet,
Tredje ultraljudet,
senaste ultraljudet,
åååh så himla härligt att läsa Felicia! sitter här med tårar i ögonen :,)!!
SvaraRaderaHoppas att allt fortsätter att gå bra, och tänker absolut följa din blogg :)
Grattis igen!!
// Susanne