Vecka 38-39.

Vi gick in i vecka 38 i söndags förra veckan och nu är vi inne i vecka 39 på söndag, tiden den bara springer förbi nu. Otroligt. Jag kan inte fatta att det är så kort tid kvar. Jag tycker det känns som lång tid samtidigt som jag i bland kan få en chock över att det verkligen kan hända när som helst nu. Om man tänker att det är 1-1,5 vecka kvar av 40 veckor så är det helt plötsligt väldigt kort tid kvar. Tänk att jag hållit ut så länge, Micke också för den delen. Sommarmånaderna har verkligen bara sprungit förbi. 

Det känns helt obegripligt att vi inom några få dagar kommer att ha en bebis här hemma, att det inte bara är vi två och hundarna längre utan att vi faktiskt har en familjemedlem till som förmodligen kommer att ta oss med storm. Jag har tidigare sagt att jag först kommer fatta allting när jag har honom i min famn men jag tror inte ens att jag kommer att fatta det då.

Jag har burit på denna lilla varelse i snart 40 veckor och kan fortfarande knappt förstå någonting. Det är helt overkligt samtidigt som det är mer verkligt än någonsin. Jag ska verkligen snart in på KK och föda ett barn - det är för mig helt obegripligt och det är precis som att jag viftar bort det och inte klarar av att ta in det. Det är så stort att det inte går att ta in och få grepp om. När det väl händer så kommer det nog kännas helt sjukt och oväntat. Något som jag varit medveten om att jag ska göra i snart 40 veckor känns fortfarande helt sjukt. Det är precis som att det inte är sant, som att det bara är något jag inbillat mig och att det aldrig kommer att hända. 

Jag är inte orolig för förlossningen nu, jag vill mest att det ska ske nu nu nu!

Jag har väldigt hög smärttröskel och jag är rädd att jag inte ska begripa när det väl börjat hända saker. Jag har haft lite olika krämpor dom senaste 3-4 dagarna men ingenting som jag "dött" av - det är mer att jag känt saker som jag inte tidigare känt. Det kan göra ont i bland men för det mesta är det ok att leva med, om man säger så. Jag har ingen aning om vad det är jag känner men jag antar att när det verkligen är dags, då känner jag det. 

Jag upplever även att bebisen varit lite lugnare i magen sedan i går, lite orolig över det samtidigt som jag vet att det kan vara normalt. Jag känner ju honom då och då men inte i samma utsträckning som tidigare, jag har puttat och tryckt på magen lite för att få igång honom - ibland lyckas jag och ibland inte. Bör jag vara orolig tro eller ska jag ta det med ro? Nu börjar man bli lite orolig för sådant igen, man är liksom vid målsnöret, det vore ju helt fruktansvärt att snubbla nu! Det finns ju bara inte. 

Magen är stor, mina fötter, ben, händer, läppar och ansikte är svullet som aldrig förr, jag går i mina flip-flop för att inga andra skor passar mig. Dom flesta kläder som tidigare passat under graviditeten dom passar inte längre och helt plötsligt är garderoben helt sjukligt begränsad. 

Innan var man så sugen på att handla en massa bebiskläder, bebissaker, fixa och dona, packa bb-väska och ha sig - nu har jag tappat allt det. Det är nog för att det är så nära nu och att jag bara vill ha honom hos mig innan jag börjar engagera mig i sådant igen. 

Jag minns knappt vad jag packat i BB-väskan och jag minns inte om den är färdig eller om den bör packas med mer saker. Jag kan säga att jag var betydligt mer engagerad för några veckor sedan än vad jag är i dag. Det känns lite som att jag tar allting som det kommer nu. När det väl sätter igång så kollar jag över vad som bör packas ner och liknande, hoppas jag hinner det bara. 

Jag hoppas att förlossningen sätter igång på dagen eller på morgonen, jag känner varje gång jag går upp för att kissa på natten, hur mycket jag önskar att det inte sätter igång precis just då eftersom jag är så fruktansvärt trött och absolut inte kan se mig själv väcka mig och åka iväg till KK. Ha ha! 

Åh vad jag önskar att jag slipper gå till barnmorskan på måndag, att jag slipper gå över tiden och att han kommer snaaaart! =)